Foto Dorotea Westbring
Då nationaldagen firades i Regementsparken på förmiddagen den 6 juni var det J O Rune Hasslöf som höll talet:
Bohusläningar!
Denna
dag, vår nationaldag, har jag äran och nöjet att hålla dagens högtidstal här i
vår Regementspark. Det kommer att handla om identitetsbärare och symboler. Vilka
symboler har vi? Vad betyder våra symboler och hur har de kommit till och när användes
de?
Vårt
lands symboler eller varumärke tar sig många uttryck. En av nationens symboler är den blågula
korsflaggan. Det är den svenska flaggan och nationaldagens betydelse som kommit
oss att samlas här idag till en gemenskap i Regementsparken.
Så
som vår blågula flagga idag vajar för vinden över oss här har den verkat sedan 1905,
då unionssymbolen från 1814 strök flagg. Norge blev ju då en självbestämmande
nation med egen symbol. Unionsupplösningen medförde för vår del att en svensk
flagglag kom till 1906. Den rent blågula flaggduken blev vår egen samlande
symbol och identitetsbärare.
Denna
symbols historia kan vara värd att i korthet ta del av.
För
svensk del kan en blågul duk för första gången ha förekommit i vår då östra
landsdels södra landskap där hertig Johan hyllades med blågula korsvimplar. Något
senare, 1560, gällde en blågul korsflagg som symbol för Gotland. Efter ett år
förde det svenska kungaskeppet blågul tretungad flagg. Johan III fastställde
1569 det gula korset att alltid bäras oavsett om den blå duken var rakskuren,
fyrkantig eller rektangulär.
Gustaf
II Adolf ansåg att flaggan, som då användes, inte endast var ett kungligt
värdighetstecken, den blågula flaggan var en symbol för riket. Den treskurna,
som förkommer från 1620-talet, reserverades för örlogsfartyg och Kronan, det
vill säga konungen, som själv också var en symbol för ett sammanhållet folk och
rike. Liksom Hans Majestät är idag.
Sedan
det stora nordiska kriget slutförts, ersatte landskapsfanor det tidigare
utförandet av symboler som truppen följde. En annan skillnad var att varje
kompani förde sitt eget fälttecken under huvuddelen av 1700-talet.
Karl
Johan, som kom från Frankrike och dess allmänna värnplikt, (som här blev beväringsinrättningen)
med för oss nya seder, införde som kronpris 1819 bestämmelsen att svensk fana
skulle föras vid regementena. En av bataljonsfanorna blev symbolen för
Bohusläns regemente.
Så
gällde till slutet av 1940-talet då ”1800-talets nationella linje”, när det
gäller regementsfanor ändrades till förmån för rena landskapsfanor. På dem hade
landskapsvapnet en framträdande plats. Detta stadfästes i 1950 års förordning
för arméns fälttecken. Som i princip fortfarande gäller.
Det
kan finnas skäl att erinra om att flagga och fana inte får hanteras hur som
helst. Instruktion, ja rent av utbildning i att hantera flagga och fana skulle
sannerligen behövas för dem som i kommunala och statliga sammanhang svarar för
hissning och halning av flagga eller att vara fanförare.
Genom
riksdagsbeslut 1903 är det förbjudet att ändra fastställd flagga – och rikets
vapen – utan riksdagens samtycke. Det är alltså inte tillåtet att rita, brodera
eller på annat sätt tillägga olika tecken på en blågul svensk flaggduk. Den ska
också brukas på ett värdigt sätt. Enligt min uppfattning är det beklagligt att
vi nödgas se hur illa vår identitetsbärare behandlas i vissa eljest
glädjefyllda sammanhang.
Svensk flagga eller fana, ingendera får
vanhelgas!
Vad
betyder då flagga och fana som identitetsbärare och symbol?
Farkoster
till sjöss använde tidigt flagga som identitetstecken och symbol för
tillhörighet. Ett stort problem för bohusläningar under 1600-talet.
Örlogsfartygen
förde den tretungade flaggan, handelsfartyg den tvärskurna.
Våra
indelta soldater och värnpliktiga rekryter såg flaggan dagligen under sin
tjänstgöring. Soldaterna svor sin ed vid blottad fana ”med högra handen
upplyftad och de två främsta fingrarna i luften.
Efter
förbandens kasernering för 100 år sedan, hissades flaggan på kanslihusen under signalgivning
och hälsades varje morgon. Och nog minns vi att flaggan på kanslihuset halades
till signal inför natten.
I högtidliga sammanhang som här idag under
nationaldagen och svenska flaggans dag, vid krigsmans erinran m.m. gällde och
gäller traditionsenligt parad för fanan med dess särskilda ceremoniel som vi
just upplevt.
Under
gamla tiders strider visade fanan platsen för befälhavaren. Fanan, förd av
fänriken eller ”skicklig underofficer”, var också en samlande symbol för
tillhörighet hos en truppstyrka, med särskild fanförare, som med frenesi försvarade
fanan mot varje attack. Ett hedersamt uppdrag, som krävde sin man. Det
exemplifieras av orden ”Krig prövar mandom” som omgivna av tvåarmad drake var
den danska symbol som bör ha gällt i Bohus län och Viken från 1397 fram till
1658. Bohus fästning förde under samma tid sannolikt i likhet med Akershus det
gyllene norska lejonet på röd botten.
Arvet
efter den norska tiden kvarstod när Karl XI bestämde om fälttecknens utseende.
Landskapen och deras särprägel stod då i förgrunden. För bohusläningarnas del innebar 1686 års
förordning faktiskt att Aschebergs regemente och livkompani fick föra Hallands
lejon i silver i sina standar. Då, under 1600-talet, var Bohuslän ett dåtida
Bosnien.
Fanan
var ett (och borde fortfarande vara) ett näst intill heligt föremål och skall liksom
nattvardskärl, trumma och standar behandlas med värdighet och brukas med försiktighet
och omsorg. I generalmönstringsrullornas förteckningar uppräknas de felaktigt under
begreppet ”trophéer”. Det är ju den
rätteliga benämningen på erövrade symboler.
Fanan skulle försvaras och skyddas till varje
pris, förlorades eller erövrades den av fienden innebar det katastrof för
regementet och ett grymt straff för fanbäraren. Och segraren fick en förnämlig
trofée.
Den
som fordom i strid lyckades erövra ett fälttecken eller annan symbol från
motståndaren blev rikligen belönad. Ett nog så betungande tilltag under
1600-talet med dess enorma fyrkantiga infanteritecken, tvåtungade dragonfanor,
även kallade estandarer, och små kvadratiska kavalleristandar av siden. Inom 24
timmar skulle erövrad trofée inlevereras till konungen eller högste
befälhavare. Skedde inte så var straffet enligt krigslagarna från 1795 för
officer en månads fängelse och för manskapet ”tjugo slag med katten”.
Så
långt om vår symbol i officiella och allmänt militära sammanhang. Men den blågula duken användes även i det
civila samhället.
Första gången en svensk tvärskuren flagga
hissades för allmänheten torde varit på Karlberg 1758. Prins Oscar började 1860
i nationalromantisk anda hissa flagg på sitt sommarställe Sofiero under sin
vistelse där. När han besteg tronen ett tiotal år senare införde han seden att
låta hissa kungsflaggan, den tretungade, på dess kungliga slott när han befann
sig där. Seden att hissa flagg gäller än i dag liksom när almanackan utmärker
allmänna flaggdagar eller samhälle och familj har högtidsdagar, som innebär att
flaggan bör hissas. Ingen flaggstång ska stå tom/naken under dessa anbefallda
flaggdagar.
Vi
bohusläningar, infödda eller ”utomsocknes”, som samlats här har ytterligare
symboler att värna och hedra; Bohusläns regementes fana, dess kommunionskärl och
vapen. Traditionsrika föremål som inte heller får förstöras, vanhelgas eller
glömmas bort. De minner om en annan tid, en tid av specifikt kamratskap och
tillhörighet. Regementets fana samlar fortfarande oss som har en gammal
anknytning till Bohusläns regemente, till samtal om minnen och kamrater
emellan.. Föremålen är vårt gemensamma kulturarv som skall föras vidare, vårdas
och värnas samt brukas med omsorg. Och gärna enligt min uppfattning förekomma
lite oftare när bohusläningar samlas.
Från
1822 har det gula korset på blå botten förts av regementet till 1858 då nya
fanor tillkom, broderade med Bohusläns landskapsvapen. Tidigare knektar, dragoner och kavallerister
vid regementets enheter hade marscherat, ridit och stridit under skilda
bataljons- och kompanifanor.
En
blågul med Bohusläns vapen broderad fana hedrades av indelta knektar från 29
augusti 1896 på Backamo, den överlämnades då till regementet av konung Oscar II.
Den
fanan ledde vägen för Bohus bataljon under 1940-talets beredskapstid och vi är flera här som paraderat för den gamla
blågula regementsfanan.
Kring
Bohusläns regementes nya vita fana samlades befäl och tusentals värnpliktiga
unga män till parad från 27 augusti 1961. Då överlämnades den nya fanan av
konung Gustaf VI Adolf till regementschefen överste Gunnar Smedmark.
Den
sorgesamma nedläggningsdagen 30 juni 1992, troppade majoren Spång fanan, som av
siste regementschefen Lars Andreasson överlämnades till arméchefen.
Hemvärnschefen,
framlidne Lennart Axelsson tog emot den vita fanan av arméchefen. I dag ser vi
den föras av Hemvärnet i Bohuslän, Bohus-Dalgruppen, regementets traditionsbärare som bevarar fanan
och bär regementets vapen på sin uniform. Kalken, kommunionskärlen, finns att
skåda i Bohusläns försvarsmuseum.
Fanan
var och är fortfarande en symbol för makt, gemenskap och samhörighet.
Den
svenska flaggan som idag syns mot skyn i Sveriges alla landskap, är en symbol
för den gemenskap vi har med alla medborgare som lever i vårt land – nya svenskar som med stolthet kanske tagit
emot ett bordsstandar eller flagga som
visar deras nya tillhörighet.
Vi
som samlats här ser idag också regementets fana, en symbol för samhörighet mellan
oss som på ett eller annat sätt tjänat vid regementet. En traditionsbärare som
minner om en tid då vi hade ett försvar värt att nämna. En tid då ungdomar
fostrades att kunna ta vara på sig själva och ställa upp för andra.
Den
svenska flaggan är symbolen för delaktighet i gemensamma angelägenheter här i
vårt Bohuslän, där vi som samlats här är beredda att göra en insats för vårt
gemensamma arv, villiga att offra något och medverka till att föra det
kulturarv som vi ser runt oss vidare till kommande generationer.
Får
jag så be er alla att resa sig!
Bohusläningar!
Låt
oss besegla vår beslutsamhet att nu och i framtiden gemensamt värna vår frihet,
vår demokrati, våra traditioner och vårt bohuslänska kulturarv, vårt Sverige, och
hylla vår gemensamma symbol, den svenska blå flaggduken med gult kors genom ett
rungande fyrfaldigt leve!
Den
leve!
J
O Rune Hasslöf //