Då nationaldagen firades i Regementsparken på förmiddagen den 6 juni var det J O Rune Hasslöf som höll talet:
Bohusläningar!
Denna dag, vår nationaldag, har jag äran och nöjet att hålla dagens högtidstal här i vår Regementspark. Det kommer att handla om identitetsbärare och symboler. Vilka symboler har vi? Vad betyder våra symboler och hur har de kommit till och när användes de?
Vårt lands symboler eller varumärke tar sig många uttryck. En av nationens symboler är den blågula korsflaggan. Det är den svenska flaggan och nationaldagens betydelse som kommit oss att samlas här idag till en gemenskap i Regementsparken.
Så som vår blågula flagga idag vajar för vinden över oss här har den verkat sedan 1905, då unionssymbolen från 1814 strök flagg. Norge blev ju då en självbestämmande nation med egen symbol. Unionsupplösningen medförde för vår del att en svensk flagglag kom till 1906. Den rent blågula flaggduken blev vår egen samlande symbol och identitetsbärare.
Denna symbols historia kan vara värd att i korthet ta del av.
För svensk del kan en blågul duk för första gången ha förekommit i vår då östra landsdels södra landskap där hertig Johan hyllades med blågula korsvimplar. Något senare, 1560, gällde en blågul korsflagg som symbol för Gotland. Efter ett år förde det svenska kungaskeppet blågul tretungad flagg. Johan III fastställde 1569 det gula korset att alltid bäras oavsett om den blå duken var rakskuren, fyrkantig eller rektangulär.
Gustaf II Adolf ansåg att flaggan, som då användes, inte endast var ett kungligt värdighetstecken, den blågula flaggan var en symbol för riket. Den treskurna, som förkommer från 1620-talet, reserverades för örlogsfartyg och Kronan, det vill säga konungen, som själv också var en symbol för ett sammanhållet folk och rike. Liksom Hans Majestät är idag.
Sedan det stora nordiska kriget slutförts, ersatte landskapsfanor det tidigare utförandet av symboler som truppen följde. En annan skillnad var att varje kompani förde sitt eget fälttecken under huvuddelen av 1700-talet.
Karl Johan, som kom från Frankrike och dess allmänna värnplikt, (som här blev beväringsinrättningen) med för oss nya seder, införde som kronpris 1819 bestämmelsen att svensk fana skulle föras vid regementena. En av bataljonsfanorna blev symbolen för Bohusläns regemente.
Så gällde till slutet av 1940-talet då ”1800-talets nationella linje”, när det gäller regementsfanor ändrades till förmån för rena landskapsfanor. På dem hade landskapsvapnet en framträdande plats. Detta stadfästes i 1950 års förordning för arméns fälttecken. Som i princip fortfarande gäller.
Det kan finnas skäl att erinra om att flagga och fana inte får hanteras hur som helst. Instruktion, ja rent av utbildning i att hantera flagga och fana skulle sannerligen behövas för dem som i kommunala och statliga sammanhang svarar för hissning och halning av flagga eller att vara fanförare.
Genom riksdagsbeslut 1903 är det förbjudet att ändra fastställd flagga – och rikets vapen – utan riksdagens samtycke. Det är alltså inte tillåtet att rita, brodera eller på annat sätt tillägga olika tecken på en blågul svensk flaggduk. Den ska också brukas på ett värdigt sätt. Enligt min uppfattning är det beklagligt att vi nödgas se hur illa vår identitetsbärare behandlas i vissa eljest glädjefyllda sammanhang.
Svensk flagga eller fana, ingendera får vanhelgas!
Vad betyder då flagga och fana som identitetsbärare och symbol?
Farkoster till sjöss använde tidigt flagga som identitetstecken och symbol för tillhörighet. Ett stort problem för bohusläningar under 1600-talet.
Örlogsfartygen förde den tretungade flaggan, handelsfartyg den tvärskurna.
Våra indelta soldater och värnpliktiga rekryter såg flaggan dagligen under sin tjänstgöring. Soldaterna svor sin ed vid blottad fana ”med högra handen upplyftad och de två främsta fingrarna i luften.
Efter förbandens kasernering för 100 år sedan, hissades flaggan på kanslihusen under signalgivning och hälsades varje morgon. Och nog minns vi att flaggan på kanslihuset halades till signal inför natten.
I högtidliga sammanhang som här idag under nationaldagen och svenska flaggans dag, vid krigsmans erinran m.m. gällde och gäller traditionsenligt parad för fanan med dess särskilda ceremoniel som vi just upplevt.
Under gamla tiders strider visade fanan platsen för befälhavaren. Fanan, förd av fänriken eller ”skicklig underofficer”, var också en samlande symbol för tillhörighet hos en truppstyrka, med särskild fanförare, som med frenesi försvarade fanan mot varje attack. Ett hedersamt uppdrag, som krävde sin man. Det exemplifieras av orden ”Krig prövar mandom” som omgivna av tvåarmad drake var den danska symbol som bör ha gällt i Bohus län och Viken från 1397 fram till 1658. Bohus fästning förde under samma tid sannolikt i likhet med Akershus det gyllene norska lejonet på röd botten.
Arvet efter den norska tiden kvarstod när Karl XI bestämde om fälttecknens utseende. Landskapen och deras särprägel stod då i förgrunden. För bohusläningarnas del innebar 1686 års förordning faktiskt att Aschebergs regemente och livkompani fick föra Hallands lejon i silver i sina standar. Då, under 1600-talet, var Bohuslän ett dåtida Bosnien.
Fanan var ett (och borde fortfarande vara) ett näst intill heligt föremål och skall liksom nattvardskärl, trumma och standar behandlas med värdighet och brukas med försiktighet och omsorg. I generalmönstringsrullornas förteckningar uppräknas de felaktigt under begreppet ”trophéer”. Det är ju den rätteliga benämningen på erövrade symboler.
Fanan skulle försvaras och skyddas till varje pris, förlorades eller erövrades den av fienden innebar det katastrof för regementet och ett grymt straff för fanbäraren. Och segraren fick en förnämlig trofée.
Den som fordom i strid lyckades erövra ett fälttecken eller annan symbol från motståndaren blev rikligen belönad. Ett nog så betungande tilltag under 1600-talet med dess enorma fyrkantiga infanteritecken, tvåtungade dragonfanor, även kallade estandarer, och små kvadratiska kavalleristandar av siden. Inom 24 timmar skulle erövrad trofée inlevereras till konungen eller högste befälhavare. Skedde inte så var straffet enligt krigslagarna från 1795 för officer en månads fängelse och för manskapet ”tjugo slag med katten”.
Så långt om vår symbol i officiella och allmänt militära sammanhang. Men den blågula duken användes även i det civila samhället.
Första gången en svensk tvärskuren flagga hissades för allmänheten torde varit på Karlberg 1758. Prins Oscar började 1860 i nationalromantisk anda hissa flagg på sitt sommarställe Sofiero under sin vistelse där. När han besteg tronen ett tiotal år senare införde han seden att låta hissa kungsflaggan, den tretungade, på dess kungliga slott när han befann sig där. Seden att hissa flagg gäller än i dag liksom när almanackan utmärker allmänna flaggdagar eller samhälle och familj har högtidsdagar, som innebär att flaggan bör hissas. Ingen flaggstång ska stå tom/naken under dessa anbefallda flaggdagar.
Vi bohusläningar, infödda eller ”utomsocknes”, som samlats här har ytterligare symboler att värna och hedra; Bohusläns regementes fana, dess kommunionskärl och vapen. Traditionsrika föremål som inte heller får förstöras, vanhelgas eller glömmas bort. De minner om en annan tid, en tid av specifikt kamratskap och tillhörighet. Regementets fana samlar fortfarande oss som har en gammal anknytning till Bohusläns regemente, till samtal om minnen och kamrater emellan.. Föremålen är vårt gemensamma kulturarv som skall föras vidare, vårdas och värnas samt brukas med omsorg. Och gärna enligt min uppfattning förekomma lite oftare när bohusläningar samlas.
Från 1822 har det gula korset på blå botten förts av regementet till 1858 då nya fanor tillkom, broderade med Bohusläns landskapsvapen. Tidigare knektar, dragoner och kavallerister vid regementets enheter hade marscherat, ridit och stridit under skilda bataljons- och kompanifanor.
En blågul med Bohusläns vapen broderad fana hedrades av indelta knektar från 29 augusti 1896 på Backamo, den överlämnades då till regementet av konung Oscar II.
Den fanan ledde vägen för Bohus bataljon under 1940-talets beredskapstid och vi är flera här som paraderat för den gamla blågula regementsfanan.
Kring Bohusläns regementes nya vita fana samlades befäl och tusentals värnpliktiga unga män till parad från 27 augusti 1961. Då överlämnades den nya fanan av konung Gustaf VI Adolf till regementschefen överste Gunnar Smedmark.
Den sorgesamma nedläggningsdagen 30 juni 1992, troppade majoren Spång fanan, som av siste regementschefen Lars Andreasson överlämnades till arméchefen.
Hemvärnschefen, framlidne Lennart Axelsson tog emot den vita fanan av arméchefen. I dag ser vi den föras av Hemvärnet i Bohuslän, Bohus-Dalgruppen, regementets traditionsbärare som bevarar fanan och bär regementets vapen på sin uniform. Kalken, kommunionskärlen, finns att skåda i Bohusläns försvarsmuseum.
Fanan var och är fortfarande en symbol för makt, gemenskap och samhörighet.
Den svenska flaggan som idag syns mot skyn i Sveriges alla landskap, är en symbol för den gemenskap vi har med alla medborgare som lever i vårt land – nya svenskar som med stolthet kanske tagit emot ett bordsstandar eller flagga som visar deras nya tillhörighet.
Vi som samlats här ser idag också regementets fana, en symbol för samhörighet mellan oss som på ett eller annat sätt tjänat vid regementet. En traditionsbärare som minner om en tid då vi hade ett försvar värt att nämna. En tid då ungdomar fostrades att kunna ta vara på sig själva och ställa upp för andra.
Den svenska flaggan är symbolen för delaktighet i gemensamma angelägenheter här i vårt Bohuslän, där vi som samlats här är beredda att göra en insats för vårt gemensamma arv, villiga att offra något och medverka till att föra det kulturarv som vi ser runt oss vidare till kommande generationer.
Får jag så be er alla att resa sig!
Bohusläningar!
Låt oss besegla vår beslutsamhet att nu och i framtiden gemensamt värna vår frihet, vår demokrati, våra traditioner och vårt bohuslänska kulturarv, vårt Sverige, och hylla vår gemensamma symbol, den svenska blå flaggduken med gult kors genom ett rungande fyrfaldigt leve!
Den leve!
J O Rune Hasslöf //
Denna dag, vår nationaldag, har jag äran och nöjet att hålla dagens högtidstal här i vår Regementspark. Det kommer att handla om identitetsbärare och symboler. Vilka symboler har vi? Vad betyder våra symboler och hur har de kommit till och när användes de?
Vårt lands symboler eller varumärke tar sig många uttryck. En av nationens symboler är den blågula korsflaggan. Det är den svenska flaggan och nationaldagens betydelse som kommit oss att samlas här idag till en gemenskap i Regementsparken.
Så som vår blågula flagga idag vajar för vinden över oss här har den verkat sedan 1905, då unionssymbolen från 1814 strök flagg. Norge blev ju då en självbestämmande nation med egen symbol. Unionsupplösningen medförde för vår del att en svensk flagglag kom till 1906. Den rent blågula flaggduken blev vår egen samlande symbol och identitetsbärare.
Denna symbols historia kan vara värd att i korthet ta del av.
För svensk del kan en blågul duk för första gången ha förekommit i vår då östra landsdels södra landskap där hertig Johan hyllades med blågula korsvimplar. Något senare, 1560, gällde en blågul korsflagg som symbol för Gotland. Efter ett år förde det svenska kungaskeppet blågul tretungad flagg. Johan III fastställde 1569 det gula korset att alltid bäras oavsett om den blå duken var rakskuren, fyrkantig eller rektangulär.
Gustaf II Adolf ansåg att flaggan, som då användes, inte endast var ett kungligt värdighetstecken, den blågula flaggan var en symbol för riket. Den treskurna, som förkommer från 1620-talet, reserverades för örlogsfartyg och Kronan, det vill säga konungen, som själv också var en symbol för ett sammanhållet folk och rike. Liksom Hans Majestät är idag.
Sedan det stora nordiska kriget slutförts, ersatte landskapsfanor det tidigare utförandet av symboler som truppen följde. En annan skillnad var att varje kompani förde sitt eget fälttecken under huvuddelen av 1700-talet.
Karl Johan, som kom från Frankrike och dess allmänna värnplikt, (som här blev beväringsinrättningen) med för oss nya seder, införde som kronpris 1819 bestämmelsen att svensk fana skulle föras vid regementena. En av bataljonsfanorna blev symbolen för Bohusläns regemente.
Så gällde till slutet av 1940-talet då ”1800-talets nationella linje”, när det gäller regementsfanor ändrades till förmån för rena landskapsfanor. På dem hade landskapsvapnet en framträdande plats. Detta stadfästes i 1950 års förordning för arméns fälttecken. Som i princip fortfarande gäller.
Det kan finnas skäl att erinra om att flagga och fana inte får hanteras hur som helst. Instruktion, ja rent av utbildning i att hantera flagga och fana skulle sannerligen behövas för dem som i kommunala och statliga sammanhang svarar för hissning och halning av flagga eller att vara fanförare.
Genom riksdagsbeslut 1903 är det förbjudet att ändra fastställd flagga – och rikets vapen – utan riksdagens samtycke. Det är alltså inte tillåtet att rita, brodera eller på annat sätt tillägga olika tecken på en blågul svensk flaggduk. Den ska också brukas på ett värdigt sätt. Enligt min uppfattning är det beklagligt att vi nödgas se hur illa vår identitetsbärare behandlas i vissa eljest glädjefyllda sammanhang.
Svensk flagga eller fana, ingendera får vanhelgas!
Vad betyder då flagga och fana som identitetsbärare och symbol?
Farkoster till sjöss använde tidigt flagga som identitetstecken och symbol för tillhörighet. Ett stort problem för bohusläningar under 1600-talet.
Örlogsfartygen förde den tretungade flaggan, handelsfartyg den tvärskurna.
Våra indelta soldater och värnpliktiga rekryter såg flaggan dagligen under sin tjänstgöring. Soldaterna svor sin ed vid blottad fana ”med högra handen upplyftad och de två främsta fingrarna i luften.
Efter förbandens kasernering för 100 år sedan, hissades flaggan på kanslihusen under signalgivning och hälsades varje morgon. Och nog minns vi att flaggan på kanslihuset halades till signal inför natten.
I högtidliga sammanhang som här idag under nationaldagen och svenska flaggans dag, vid krigsmans erinran m.m. gällde och gäller traditionsenligt parad för fanan med dess särskilda ceremoniel som vi just upplevt.
Under gamla tiders strider visade fanan platsen för befälhavaren. Fanan, förd av fänriken eller ”skicklig underofficer”, var också en samlande symbol för tillhörighet hos en truppstyrka, med särskild fanförare, som med frenesi försvarade fanan mot varje attack. Ett hedersamt uppdrag, som krävde sin man. Det exemplifieras av orden ”Krig prövar mandom” som omgivna av tvåarmad drake var den danska symbol som bör ha gällt i Bohus län och Viken från 1397 fram till 1658. Bohus fästning förde under samma tid sannolikt i likhet med Akershus det gyllene norska lejonet på röd botten.
Arvet efter den norska tiden kvarstod när Karl XI bestämde om fälttecknens utseende. Landskapen och deras särprägel stod då i förgrunden. För bohusläningarnas del innebar 1686 års förordning faktiskt att Aschebergs regemente och livkompani fick föra Hallands lejon i silver i sina standar. Då, under 1600-talet, var Bohuslän ett dåtida Bosnien.
Fanan var ett (och borde fortfarande vara) ett näst intill heligt föremål och skall liksom nattvardskärl, trumma och standar behandlas med värdighet och brukas med försiktighet och omsorg. I generalmönstringsrullornas förteckningar uppräknas de felaktigt under begreppet ”trophéer”. Det är ju den rätteliga benämningen på erövrade symboler.
Fanan skulle försvaras och skyddas till varje pris, förlorades eller erövrades den av fienden innebar det katastrof för regementet och ett grymt straff för fanbäraren. Och segraren fick en förnämlig trofée.
Den som fordom i strid lyckades erövra ett fälttecken eller annan symbol från motståndaren blev rikligen belönad. Ett nog så betungande tilltag under 1600-talet med dess enorma fyrkantiga infanteritecken, tvåtungade dragonfanor, även kallade estandarer, och små kvadratiska kavalleristandar av siden. Inom 24 timmar skulle erövrad trofée inlevereras till konungen eller högste befälhavare. Skedde inte så var straffet enligt krigslagarna från 1795 för officer en månads fängelse och för manskapet ”tjugo slag med katten”.
Så långt om vår symbol i officiella och allmänt militära sammanhang. Men den blågula duken användes även i det civila samhället.
Första gången en svensk tvärskuren flagga hissades för allmänheten torde varit på Karlberg 1758. Prins Oscar började 1860 i nationalromantisk anda hissa flagg på sitt sommarställe Sofiero under sin vistelse där. När han besteg tronen ett tiotal år senare införde han seden att låta hissa kungsflaggan, den tretungade, på dess kungliga slott när han befann sig där. Seden att hissa flagg gäller än i dag liksom när almanackan utmärker allmänna flaggdagar eller samhälle och familj har högtidsdagar, som innebär att flaggan bör hissas. Ingen flaggstång ska stå tom/naken under dessa anbefallda flaggdagar.
Vi bohusläningar, infödda eller ”utomsocknes”, som samlats här har ytterligare symboler att värna och hedra; Bohusläns regementes fana, dess kommunionskärl och vapen. Traditionsrika föremål som inte heller får förstöras, vanhelgas eller glömmas bort. De minner om en annan tid, en tid av specifikt kamratskap och tillhörighet. Regementets fana samlar fortfarande oss som har en gammal anknytning till Bohusläns regemente, till samtal om minnen och kamrater emellan.. Föremålen är vårt gemensamma kulturarv som skall föras vidare, vårdas och värnas samt brukas med omsorg. Och gärna enligt min uppfattning förekomma lite oftare när bohusläningar samlas.
Från 1822 har det gula korset på blå botten förts av regementet till 1858 då nya fanor tillkom, broderade med Bohusläns landskapsvapen. Tidigare knektar, dragoner och kavallerister vid regementets enheter hade marscherat, ridit och stridit under skilda bataljons- och kompanifanor.
En blågul med Bohusläns vapen broderad fana hedrades av indelta knektar från 29 augusti 1896 på Backamo, den överlämnades då till regementet av konung Oscar II.
Den fanan ledde vägen för Bohus bataljon under 1940-talets beredskapstid och vi är flera här som paraderat för den gamla blågula regementsfanan.
Kring Bohusläns regementes nya vita fana samlades befäl och tusentals värnpliktiga unga män till parad från 27 augusti 1961. Då överlämnades den nya fanan av konung Gustaf VI Adolf till regementschefen överste Gunnar Smedmark.
Den sorgesamma nedläggningsdagen 30 juni 1992, troppade majoren Spång fanan, som av siste regementschefen Lars Andreasson överlämnades till arméchefen.
Hemvärnschefen, framlidne Lennart Axelsson tog emot den vita fanan av arméchefen. I dag ser vi den föras av Hemvärnet i Bohuslän, Bohus-Dalgruppen, regementets traditionsbärare som bevarar fanan och bär regementets vapen på sin uniform. Kalken, kommunionskärlen, finns att skåda i Bohusläns försvarsmuseum.
Fanan var och är fortfarande en symbol för makt, gemenskap och samhörighet.
Den svenska flaggan som idag syns mot skyn i Sveriges alla landskap, är en symbol för den gemenskap vi har med alla medborgare som lever i vårt land – nya svenskar som med stolthet kanske tagit emot ett bordsstandar eller flagga som visar deras nya tillhörighet.
Vi som samlats här ser idag också regementets fana, en symbol för samhörighet mellan oss som på ett eller annat sätt tjänat vid regementet. En traditionsbärare som minner om en tid då vi hade ett försvar värt att nämna. En tid då ungdomar fostrades att kunna ta vara på sig själva och ställa upp för andra.
Den svenska flaggan är symbolen för delaktighet i gemensamma angelägenheter här i vårt Bohuslän, där vi som samlats här är beredda att göra en insats för vårt gemensamma arv, villiga att offra något och medverka till att föra det kulturarv som vi ser runt oss vidare till kommande generationer.
Får jag så be er alla att resa sig!
Bohusläningar!
Låt oss besegla vår beslutsamhet att nu och i framtiden gemensamt värna vår frihet, vår demokrati, våra traditioner och vårt bohuslänska kulturarv, vårt Sverige, och hylla vår gemensamma symbol, den svenska blå flaggduken med gult kors genom ett rungande fyrfaldigt leve!
Den leve!
J O Rune Hasslöf //
