(Foto Kjell Berggren)
Insänt av Lennart Stenegård, Örebro.
"Jag heter Lennart Stenegård och är född i banvaktsstugan Västgötavägen 8 måndagen den 16 september 1929 då Göteborgståget kom och min pappa Gustaf var ute och fällde bommarna.
Förutom att patrullera bansträckan ingick även i tjänsten att sköta järnvägsbommarna som vevades för hand som min mamma Agnes fick göra när pappa var ute på linjen. Det var visst en ständig kamp med trafikanterna om man fällde bommarna för tidigt, speciellt med stadens droskor (häst och bil)
Förutom Norrmans kiosk fanns det mjölkaffär på Västgötavägen 10 (Olssons?) samt speceriaffären på andra sidan järnvägsövergången (Ahlsèns).
Trädgården var stor med många fruktträd men vi fick hjälp med att skörda av göteborgsbeväringarna som klev av vid hållplatsen på söndagarna efter att ha varit hemma på helgpermission. Det smakade säkert gott med ett äpple på vägen upp till regementet.
Den frukt som blev kvar förutom konserver m.m. förvarade vi en jordkällare som låg på andra sidan gatan bredvid kiosken.
På tomten fanns ett stort uthus, en f.d. ladugård, med vedbod, tvättstuga, förråd för järnvägen och utedass. Dressinen hade ett eget garage. Skulle vi ev.använda hushållsbiljetterna och åka tåg så åkte hela familjen på dressinen till stationen f.v.b. och när jag i unga år fick scharlakansfeber och skulle läggas in på epidemisjukhuset skjutsade pappa dit mig på dressinen. Snabbt men inte så säkert då det gällde att hålla reda på tågtidtabellen samt ev. extratåg.
Vi lämnade Östertull då pappa fick en ny tjänst vid SJ:s omformarestation och byggde hus (Majorsgatan 20) trots alla råd att vänta då priserna skulle gå ned som inte hände som vi alla vet. För att komma närmare sitt arbete flyttade vi till Gröngatan och till sist tillbaka tillbaka till Östertull då pappa ville avsluta sina år på järnvägen på Östertull. Då hade järnvägsbommarna blivit elektrifierade och sköttes från centralstationen.
Banvaktstugorna efter linjen hade kommunikation med varann genom bantelefonen. Det var en gemensam linje och alla kunde lyssna samtidigt. Varje stuga hade sin egen signal. Vi hade tre långa och en kort, d.v.s. bokstaven Ö i morsealfabetet. Höjentorp hade fyra korta, bokstaven H.
Bland mina lekkamrater vill jag nämna Bengt Andersson, Frank Wickberg, Lennart i berget och Bengt Nilsson och i småskolan på Östra skolan hette fröken Carling Där satt jag i samma bänk för två med Stig Andersson.
Margaretegärdesskolan med magister Börjesson samt Praktiska Mellanskolan med rektor Glave blev mina lärosäten. På ferierna jobbade jag som springchas hos Lindén på Viola blommor (20:-/vecka + dricks).
Hann även med att sälja Extrabladet på söndagarna för att sedan börja som tidningsförsäljare på tågen till Strömstad, Herrljunga och Göteborg med en stor väska på magen samt ”frän” skinnskodd uniform med stukad skärmmössa. Jobbade även några sommarmånader på Uddevalla central med att lasta om polleterade cyklar från UVHJ som skulle skickas vidare med buss till kusten, lelångebanan till Dalsland samt framför allt vidare med bohusbanan norrut. Många cyklar var det.
Pappa som var född 1888 pensionerades 1948 och vi flyttade från Uddevalla och Östertull till Örebro. En godsvagn kördes ut på spåret och bohaget lastades direkt med hjälp av arbetskamrater och grannar.
Jag blev kvar något år i Uddevalla och hade planer på att fortsätta i pappas fotspår och jobbade som kontorist på Hamnstationen där Statens Järnvägar hade expedition för elektrifieringsarbetena av järnvägssträckorna Borås-Herrljunga –Uddevalla- Strömstad och till Lysekil
Livet blir dock aldrig som man tänkt sig men Bohuslän, Uddevalla och Östertull finns alltid i hjärtat. //
