Nordiskt statsministermöte, Sveriges kärnvapenprogram och diskussioner om NATO 1948

Uddevalla fyllde 450 år 1948. För att fira detta bjöds bland andra de nordiska statsministrarna Juho Kusti Paasikivi, Finland, Einar Gerhardsen, Norge, Hans Hedtoft, Danmark och Tage Erlander, Sverige in.

Det var ju en imponerande samling ministrar som kom till Uddevalla och Bohusgården i december 1948. 

Bohusgården byggdes av föreningen Norden och vad vore lämpligare att förlägga firandena dit? Uddevalla hade ju tillhört tre nordiska länder och dessutom bytt nationalitet sju gånger.

Det skulle visa sig att de var inte bara här för att fira Uddevalla utan de hade egna hemliga överläggningar. Vad dessa handlade om fick media inte veta. Fortfarande idag är det svårt att hitta uppgifter om detta.

Det var ju bara tre år efter andra världskrigets slut och säkerhetspolitik var säkerligen en sak man diskuterade. Inget av detta finns dock dokumenterat men det finns anledning att tro att NATO diskuterades.

Några månader efter mötet i Uddevalla, den 4 april 1949, gick både Norge och Danmark med i NATO. Finland och Sverige gjorde gemensam sak och ställde sig utanför NATO och var neutrala. Sverige valde att inte gå med i NATO när organisationen grundades 1949 av flera anledningar, främst på grund av Sveriges långvariga policy om militär alliansfrihet. Svensk utrikespolitik efter Andra Världskriget inriktades på att bevara Sveriges neutralitet i militära konflikter, en tradition som sträckte sig tillbaka till början av 1800-talet. Tanken var att neutraliteten skulle skydda landet från att dras in i internationella konflikter och krig. Sverige skulle klara sig själv.

Svenskt kärnvapenprogram

Ett viktigt inslag i den svenska neutralitetspolitiken var de svenska kärnvapenambitionerna. Dessa startade officiellt med bildandet av Försvarsstabens atomenergigrupp år 1945. Målet var att utveckla egna kärnvapen för att upprätthålla landets neutralitet och säkerhet. Under 1950-talet eskalerade programmet, och forskning och utveckling fortskred med hjälp av Sveriges egna urantillgångar samt reaktorteknik.

Svenska kärnvapenprogrammet omfattade flera olika projekt. Förutom vapenutveckling innefattade det även uppförandet av forskningsreaktorer och hantering av radioaktivt material. Ett av de mest kända projekten från denna tid är reaktorn R1, som var Sveriges första kärnreaktor och blev kritisk för första gången år 1954. Sveriges första kärnreaktor, R1, fanns under Tekniska högskolan (KTH) i Stockholm. Den var aktiv mellan åren 1954 och 1970 och byggdes unikt nog 25–30 meter under marken i en bergrumshåla på Valhallavägen. Anläggningen användes främst för forskningsändamål och spelade en viktig roll i utvecklingen av Sveriges kärnkraftsteknologi.

Frågan om Sveriges kärnvapen var politiskt laddad och föremål för mycket debatt i det svenska samhället. Ett starkt argument mot kärnvapen var risken för att det skulle underminera Sveriges neutrala ställning samt etiska och moraliska aspekter.

I takt med det ökade motståndet, förändringar i den internationella politiska situationen och införandet av olika avtal och fördrag för icke-spridning av kärnvapen beslutade den svenska regeringen att avveckla kärnvapenprogrammet. År 1968 undertecknade Sverige icke-spridningsfördraget (Non-Proliferation Treaty, NPT) som en icke-kärnvapenstat, vilket markerade ett definitivt slut på alla ambitioner att skaffa kärnvapen.

Sveriges satsning på kärnteknik och radioaktivt material övergick därefter helt till fredliga ändamål, inklusive energiproduktion och medicinsk forskning. Det kärntekniska vetande som byggts upp under kärnvapenprogrammets dagar kom dock att vara värdefullt för landets fortsatta utveckling inom kärnkraftsområdet.   ///