2022-05-10

SANDÖ huggs upp

Nej det gick inte att rädda SANDÖ. Efter flera års försök har Bohusläns museum nu givit upp hoppet. I styrelseprotokollet från det senaste mötet står detta:

Vid senaste mötet bestämdes att ge Tom Evers i uppdrag att hitta en köpare till båten Sandö. Sedan dess har båten haft fler problem och kunde inte köras utan fick bogseras från Smögens varv till Grundsund. Det finns väldigt små möjligheter att hitta reservdelar för att kunna laga båten och blir mycket kostsamt. Då styrelsen anser att vi gjort vad man har kunnat och att båten är väl dokumenterad återstår nu endast upphuggning som enda alternativ om ingen trovärdig köpare kan hittas. Styrelsen ger Tom Evers i uppdrag att undersöka och ge förslag på olika alternativ att hugga upp Sandö.

Tom Ewers är en konsult som styrelsen kallat in för att undersöka möjligheterna att rädda SANDÖ. Men också han misslyckades.

Fiskaren Klas Berntsson skänkte SANDÖ till Bohusläns museum 2011 och senare samma höst beslutade Statens Maritima Museer att k-märka honom (ja, SANDÖ är en han).

LL 158 SANDÖ– ett kulturarv
LL 158 SANDÖ är en av de sista stora träfiskebåtar som finns kvar i Bohuslän. Båttypen har kommit att bli en symbol för landskapet, men idag är den ett kulturarv på väg att försvinna.
Sandö har sedan 1972 ägts av fiskaren Klas Berntsson, Grundsund.

I maj 2011 skänkte han den till Bohusläns museum. Avsikten var att SANDÖ skulle visas i den båthall som museet planerade att bygga.

Båten är väl underhållen, och den gamla skansen i fören finns kvar i originalskick. SANDÖ står med på Statens maritima museers lista över kulturhistoriskt intressanta och bevarandevärda fiskefartyg.

Foto 2011

De vita svanarna
Det var efter första världskriget som båtvarven i Bohuslän började få beställningar på en ny generation fiskebåtar. De var konstruerade för motordrift och avlöste de seglande kuttrar som köpts in från England årtiondena runt 1900. Storhetstiden kom under 1930-, 40- och 50-talen. Träfiskebåtarna var välkända i hamnarna runt det nordiska havet. Danskar och norrmän kallade dem ”de vita svanarna”. Totalt fanns 1 400 stycken.

SANDÖ byggdes 1948 på Löfbergs varv i Rönnäng på Tjörn, ett av de välkända och anrika bohuslänska varven. Ägaren Tore Löfberg arbetade utan ritningar, enligt tusenårig hantverkstradition.
Skrovet är av ek, längden 24,6 m (82 fot) och bredden 6,6 m.
Djupet under vattenlinjen är 3,6 m, höjden över är 2,5. Masten reser sig 11 m över däck. Som nybyggd var Sandö Sveriges största fiskebåt.

Motorn är en B&W Alpha diesel 660 hk. Det är SANDÖS tredje motor, insatt 1988. Den avlöste en av samma märke, insatt 1955. Första motorn var en June-Munktell, en 3-cylindrig tändkulemotor. Det var tändkulemotorerna som gav ifrån sig det klassiska dunket, särpräglat för varje båt.

Storbackefisket
Allt ifrån 1949 deltog SANDÖ i det krävande storbackefisket efter långa i farvattnen kring Shetlandsöarna. Dit hade fiskare från Tjörn, Orust och Skaftö gått sedan 1870-talet. På ett par fiskeresor under sommarhalvåret kunde man tjäna en god del av årsinkomsten.

Storbackan bestod av hoplänkade linor med tillsammans tusentals krok som agnats för hand, vanligen med makrill. Länken var uppåt tre landmil. Den sattes ut på havsbotten, 100–400 meter ner. Efter ett par timmar började man ta ombord länken, det tog drygt 12 timmar. Långan rensades, för att sedan saltas eller isas. Besättningen fick inte många timmars sömn per dygn, och maten kastade man i sig i all hast. Så höll det på i en månads tid. Sen for man hem och lossade fångsten, som bereddes till lutfisk.

När Klas Berntsson och två andra Grundsundsfiskare köpte SANDÖ från Käringön 1972, var båten utrustad för långafiske. En handfull bohusläningar höll ännu traditionen levande. Och Klas var en av dem, med sju mans besättning, så småningom inklusive sonen Ragnar. Vid 1980-talets mitt sjönk lönsamheten och SANDÖ blev då ensam båt från Sverige. Han – för SANDÖ är en han – följdes med spänning och vemod av journalister och allmänhet. Under 43 somrar i obruten följd, ända fram till 1992, gick SANDÖ på storbackefiske, mest av alla svenska båtar.

På Shetland kunde man söka hamn i t ex Baltasound eller Lerwick. Baltasound hade 1901–61 en svensk kyrka för storsjöfiskarna. Till minne av alla de bohusläningar som fiskat vid Shetland restes sommaren 2000 en minnessten i Baltasound. Bohusläns museum medverkade vid ceremonin, och representant för Svenska Västkustfiskarnas Centralförbund var Klas Berntsson.
När storbackefisket upphört fick Bohusläns museum ta emot en del av SANDÖS utrustning. Den visas nu i basutställningen Kustland.

Skarpsill, torsk och räkor
Storbackefisket skedde på sommaren, resten av året gick SANDÖ som följebåt åt mindre båtar som fiskade skarpsill vid Bohuskusten. Men från 1984 ägnades januari– mars i stället åt att tråla efter torsk i Östersjön. Simrishamn och Karlskrona blev nya kajplatser och man tog bilen hem på helgerna. Även Gotland var bas en tid och då var det flyg från Visby som gällde. När storbackefisket tog slut 1992 kompletterades torskfisket huvudsakligen av räktrålning i Skagerrak.

SANDÖ – ett museiföremål
De senaste årtiondena har fiskenäringen upplevt stora problem och omställningar. Överfiskning av vissa arter har gjort att fiskeflottan i EU drastiskt minskats. Träfiskebåtarna kan inte längre konkurrera, de är tungarbetade och omoderna. Det är dags för Sandö att sluta fiska, och istället förhoppningsvis bli museiföremål.

Men så gick det alltså inte. Bohusläns museums styrelse har nu beslutat att ge upp försöken att rädda SANDÖ. Klas Berntsson har i alla år sett till båten där hon legat vid kaj i Grundsund. Vad tycker då han om att SANDÖ skall huggas upp?

Till Uddevallabloggen säger han att det är bättre att båten huggs upp än han hamnar som något nöjesfartyg vid kaj vid Strandvägen i Stockholm.  //

8 kommentarer:

  1. Pengar styr. Tråkigt. Annars finns de nog folk som kan ta övet

    SvaraRadera
  2. Det låter som att det är någon motordel som är svår att få tag - men det kan väl inte vara omöjligt att nytillverka delen?

    SvaraRadera
  3. Detta är en sådan här åtgärd som man i framtiden kanske kommer att beklaga.
    Går inte att ångra.
    Ynkligt!
    Anonym 00:37 har helt rätt, pengar styr.

    SvaraRadera
  4. Kjell-Åke Lanestam2022-05-14 22:04

    Kommer ihåg Sandö från slipen på Lyckans Slip i Fiskebäckskil. Upphuggning är ju inte ett vettigt beslut. Tänk efter "före". Bättre alternativ torde finnas.

    SvaraRadera
  5. Ni som klagar och är missnöjda med (det troliga men kanske inte definitiva) beslutet om upphuggning:
    Om man nu under flera års tid försökt hitta andra vettiga alternativ utan att lyckas - ja, nånstans finns "vägs ände".
    Om detta är "fel" - du som anser så, varför har du själv inte tagit dig i kragen och gjort en insats för underhåll och bevarande?
    Att ha synpunkter på vad och hur andra borde göra är ganska lätt.
    Men de som också GÖR nånting själva i positiv riktning kan med renare samvete och större pondus ha berättigade åsikter.

    SvaraRadera
  6. Gunnar: Vad är det som gör att Sandö är en han? Jag har jobbat till sjöss i hela mitt yrkesliv och har aldrig hört någon sjöman, varken på svenska eller engelska, benämna ett fartyg som ”han”. Till och med isbrytare och bogserbåtar som har mansnamn benämns som ”hon”. Har svårt att se varför Sandö, som enda fartyg i världen, skulle benämnas som ”han”

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är Klas Berntsson som berättat det för mig. Jag vet inte om han har någon förklaring till detta, men jag skall fråga honom om det nästa gång jag talar med honom.

      Radera