Visar inlägg med etikett Kristian Bernstone. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kristian Bernstone. Visa alla inlägg

2008-10-07

VARG I VÅR BYGD


Insänt av Kristian Bernstone:
”En bild säger mer än tusen ord!” Förr var man van vid att se döda människor och djur – det är man i inte idag. Vargrivna hundbilder upprör , men det gör även bilder på trafikdödade, älgsparkade, vildsvinuppsprättade, vådaskjutna respektive av andra hundar dödade hundar.
Bilder på vargrivna hundar används tyvärr av vargnegativa tidningar i ett syfte – läs Brottsförebyggande rådets rapport 2007:22!
Publicering av bilder, som kan uppröra, måste göras med urskiljning – vad är mitt syfte med att visa just denna bild?

Varifrån fick Selma Lagerlöf uppslag till sin berättelse om vargjagad släde? Ingen vet, men sannolikt från gamla myter och berättelser. Vid inspelningen lär schäferhundar ha använts. Hade hon vetat hur detta skullekomma att utnyttjas längre fram i tiden i antivargpropagandan hade hon sannolikt avstått från att nämna det.

De tragiska händelserna nedtecknade i Lommelands kyrkböcker ägde rum 1797. Bönderna fick lagstadgad jakttid 1789 och rätt att jaga älg, hjort, vildsvin och rådjur på egna marker. Därmed minskade vargens viktigaste bytesdjur kraftigt för att så småningom mer eller mindre utrotas. Alltså tvingades vargen ta tamdjur för att överleva. Nedgången för vargstammen gick som snabbast 1840-1860. Så få fanns kvar i mitten av 1960-talet att vargen fridlystes.

Vet vi med med all säkerhet att dessa två lommelandsbarn verkligen dödades av varg? Skall vi tro kyrkböckerna? Man kan också läsa om att vissa kvinnor var häxor och därför straffade. Det tycks ha hänt men var ytterst sällsynt att varg dödade barn.
Håkan Eles har hittat två fall 1749-1859 i Dalarna, mycket tyder på att det var en och samma varg. Men i ett annat fall har påstått dödat barn, Margit, aldrig funnits! Däremot hade flickans föräldrar en femårig dotter, Märta, som drunknade i en bäck (Anders Bjärvall:”Trettio år med rovdjur”).

Vargen uppfattades inte som ett hot förr – små barn fick vakta boskapen på skogen med uppgift att skrämma vargen. Man var däremot rädd för slagbjörn.

Ebbe Schön berättar i sin bok ”Svenska Sägner” om att det finns en hemsk sanning bakom sägnerna om ”bortbytingar”. Ända in på 1700-talet förekom, att olyckliga föräldrar prövade grymma magiska metoder för att få sitt handikappade barn utbytt t ex genom att låta barnet ligga utomhus på julnatten för att trollen skulle tycka synd om det (sitt egna alltså!) och byta tillbaka.

Att skriva i en kyrkbok att ett barn blivit taget av varg kunde vara ett sätt att dölja den verkliga händelsen: olyckliga pigor våldtagna av sin husbonde och fördömda av samhälle och kyrka, misshandlade barn, pedofili osv.

Vargen är ett av våra skyggaste djur, men precis som våra tamhundar och som unga mycket nyfikna.
Fyra faktorer kan associeras med vargangrepp på människor:
Rabies, där smittan överförs. Tillvänjning då varg i t ex naturskyddade områden matas. Provokation, men å andra sidan har forskare kunnat gå in i lyor medan mamman sprungit fram och tillbaka utanför utan att att attackera. Dålig tillgång på naturliga bytesdjur och vargen tvingas överleva på sopor och tamdjur.
Inget av detta är aktuellt i Sverige.

Kristian Bernstone" //

2008-07-10

Krokodilen på Uddevalla museum


Insänt av Kristian Bernstone:

”Kristian! Ska vi gå till krokodilen?” Vad jag då än sysslade med upphörde – krokodilen skulle besökas! Pappa brukade ta med mig till Uddevallas museum på Kungsgatan uppe vid Frideborg, biografen, där en gång pianister ökade dramatiken i stumfilmers spännande värld.

Vi skriver 40-tal, närmare bestämt sista krigsåren. När beredskapstjänsten tillät, kunde Pappa koppla av med sonen på museet med mystiska och fascinerande föremål. Som pojke präglades man av tidens händelser, speglade i nyhetsförmedling och i tidningarnas tecknade serier med ”Mandrake och Lothar”, ”Tarzan, apornas son”, ”Stålmannen” och givetvis Knoll och Tott
En serie handlade om flygaresset Barney Baxter, som inte visade sina tyska fiender någon som helst misskund eller pardon, och som till sin hjälp hade andreflygaren Gopher Gus, med flugliknande utseende: två pepparkornsögon, bollnäsa och rakt uppstickande hår, ständigt beredd att sekondera chefen, flickornas hjälte. Jag tyckte synd om Gopher – se ut som en fluga och ständigt få spela andrafiolen.
Så knallade vi iväg, Pappa rak i rygg med knatting vid sida. Från Söder över Träbron bar det iväg mot det stora gatstensbelagda torget med den ståtliga statyn med outtalat svar på vad de två bronsmännen pratade om – isbelagd Bält var ett avlägset begrepp. Promenaden fortsatte upp längs oändligt långa Kungsgatan; för trötta små ben hägrade krokodilen... Vid Frideborg tvärade vi till höger in i den stora portgången och klev in genom en dörr till vänster.
Där släppte jag Pappas trygga hand, frestelsen var för stor, och rusade upp för trapporna! Med ett kvarstående problem – passage av vildsint stirrande samuraj, vaktande ingången till min bepansrade vän... Med sina porslinsögon sög han in mig i sin värld av fäktscener med vassa samurajsvärd, skyddad av sin väldiga hjäm, täckande allt ned till axlarna. Men vad hade en tungt rustad knekt att komma med, när det gällde snabbfotad pojk...
Förbi samurajen och in i rummet och där på golvet låg min väldige kamrat – Krokodilen!
Kanske gjorde jag som ryttaren halvhalt inför språnget upp på den väldiges rygg, men satt ändå snabbt på plats! Hjärtat svällde och jag skänklade min gulögde, vidkäftade vän för vilda ritter ut på Afrikas enorma savanner med rytande lejon, dåsande, fläckiga leoparder, betande noshörningar och farliga floder med brunstkämpande flodhästar. Pappa hade ju läst för mig ur Wahlströms ungdomsböcker som ”Tempo, elefanten”, ”Simba, djurens konung”, och Afrika blev till en spännande värld, full av äventyr, ut i vilken jag nu styrde min krokodil! Vem skulle väl våga hejda oss i vår vilda framfart... Kanske sjungande, framdansande svarta krigare med väldiga huvudprydnader av strutsfjädrar, sköld på arm och vassa spjut. Nog hade det varit tryggare, om jag hade fått ta med mig på ritten Pappas långa svärd från Tanganyika...
Så bröts drömmarna, Pappa hade fått nog av att för femtielfte gången betrakta museala sevärdheter under sonens sagoeskapader. Jag gled av och så gick vi hem.
Åren gick, parveln växte upp och andra intressen tog över. En dag år 2001 skulle jag åka in till ett samkväm i Uddevalla, då plötsligt det lyste till i skallen – Krokodilen!
Jag ringde min gamle regementskamrat Gunnar Klasson, tid ordnades och så in till Bohusläns museum, där Gunnar med hustru Ann-Marie mötte upp. Vi gick in i museets allra hemligaste, min förväntan var stor - där är min Krokodil! Uppspikad på en skiva, lutad mot väggen, hänger Han där med vidöppet gap, mindre än då det begav sig och till synes mycket trött. Det slitna skinnet bakom frambenen utvisar, att fler barn än jag grenslade den Väldige.
Ann-Marie förevigade hur jag på kejsar Neros vis klämde återseendets glädjetår i spetsglas att förvaras intill tidens ände. Bilden av hur jag försökte grensla krokodilen som en gång för över femtio år sedan borde vara, som det heter på modernt, digitalt språk – ”dilited”.
I Bohusläningen 10 september 1912 kan man läsa under rubriken ”Gåfvan: Sjökapten G E Göransson härstädes, som sedan flera år är anstäld i Kongostatens tjänst, har till Uddevalla museum skänkt skinnet av en i Afrika skjuten krokodil av 3,40 meters längd.”
Till Dig, min gamle vän och Krokodil, vill jag säga: ”Visst mötte Du Ditt öde i mörkaste Kongo, avdagatagen, uppskuren, länsad och hopsydd, vanvördigt inrullad i en kabyss och transporterad till kalla, nordliga breddgrader. Men där blev Du till evigt minne för liten grabb, som kom att se Ditt drakgrinande huggtandsgap inte som ett hot utan fastmer som ett vänligt leende!”
Kristian Bernstone
PS
Mitt tack till Maria Mankler på Bohusläningens arkiv, som hjälpte mitt minne och letade fram Barney Baxter och Gopher Gus i Bohusläningen 14 mars 1945.
DS //