Stina Forssell – flickan som gjorde vad som föll henne in

Foto David Almqvist - digitaltmuseum

Stina Forssell (1906–1970) var en skicklig och originell konstnär, vars livsverk är djupt förankrat i Uddevallas historia. Hon föddes den 3 maj 1906 i Skellefteå men familjen flyttade redan 1911 till Uddevalla, där hon växte upp som enda barnet i familjen Forsell, dvs överläkaren William Forsell och hustrun Thyra Forsell, född Teuchler. Lokalt var hon känd som "doktor Forssells dotter".

Skoltiden och societetslivet i Uddevalla

I Bohusläns museums årsbok (1988) tecknar Mimi Håkanson ett färgstarkt porträtt av Forssell som "flickan som gjorde vad som föll henne in". Hon var skarpsinnig och begåvad i skolan, framförallt i språk och teckning, men drev ofta lärarna till vanvett med sina upptåg. Väninnorna beskrev henne med glimten i ögat som en "enfant terrible".

Tillsammans med några klasskamrater iscensatte hon flera intrikata hyss. Vid ett minnesvärt tillfälle tillverkade och postade hon falska inbjudningskort till societeten i Uddevalla å en familjs vägnar – en familj som visserligen gärna rörde sig i det lokala sällskapslivet, men som var kända för att sällan bjuda igen. Hennes vassa penna märktes också i de många träffsäkra karikatyrer hon ritade av sina klasskamrater. Det sägs även att flera av hennes upptåg i Uddevalla fick stå modell när författaren Jeanna Oterdahl skrev boken Skolflickor.

Utbildning och karriär utanför rampljuset

På 1920-talet lämnade hon Uddevalla för Stockholm och Edvard Berggrens målarskola. År 1927 antogs hon vid Konsthögskolan och belönades året därpå med Konstakademiens stipendium. Hon reste sedan till Paris för vidare studier vid Maison Watteau.

På Konstakademien studerade hon bland annat för Olle Hjortzberg, vars inflytande blev fundamentalt. Liksom Hjortzberg utvecklade hon en exceptionell blick för material med lyster – hon målade interiörer och stilleben där glas, silver, speglar och blankpolerat trä framträdde med en påtaglig materialkänsla.

Under sin nästan 50-åriga konstnärskarriär var hon bosatt i en lägenhet på Drottninggatan 34 i Stockholm. (Hon var kortvarigt gift under början av 30-talet med konstnären Holger Eneqvist, men de skilde sig och hon gifte aldrig om sig).

Trots att hon fullt ut kunde försörja sig på sitt skapande – delvis genom ständiga porträttbeställningar och som illustratör för bland annat Idun och Svenska Dagbladet – förblev hon djupt skeptisk till konstetablissemanget. Hon brydde sig helt enkelt inte om att ställa ut och hade faktiskt aldrig någon separatutställning under sitt liv.

Stinas målning av mamma Thyra Forsell, född Teuchler. Digitalt museum/ Bohusläns museum.

Människan i centrum

När man ser Stina Forssells målningar slås man först av stillheten.
Det finns inget dramatiskt i hennes bilder. Ingen yvighet.
I stället möter betraktaren människor som verkar försjunkna i sina egna tankar.
Porträtten är psykologiskt laddade utan att vara teatrala. Interiörerna är tysta. Ljuset är mjukt och färgerna återhållna.
Hon målade inte världen som den såg ut.
Hon målade världen sådan den kändes.

Vännerna berättar om henne (Ur Mimi Håkanssons artikel) 

Ekonomiskt klarade sig Stina Forsell bra. Hon umgicks i de kretsar där man kunde betala 1000 kronor för ett porträtt och 1000 kronor var mycket pengar på den tiden. Dessutom illustrerade hon noveller av bland annat Folke Melvig, Irja Brovallius och andra kända författare. 

Till detta kom räntorna på hennes farsarv och de var också inkomstbringande. I varje fall innan finansminister Wigforss började strama åt tyglarna. Stina påstår att hon hade en ständigt återkommande dröm att hon ströp Wigforss.

Stina Forsell var en originell person med en bisarr humor. En väninna berättar att hon ofta hälsade på Stina och att hon alltid blev lika törstig när hon hade flåsat upp för alla trapporna. Så det första hon kom innanför dörren brukade hon be om ett glas vatten. En dag när hon ringde på dörren öppnades den försiktigt på glänt. Ut stack en hand med ett glas vatten, varpå dörren snabbt åter stängdes.

Samma väninna hade gått igenom en uppslitande skilsmässa och var ett bra tag mycket olycklig. Men hon gifte sig så småningom om sig och blev lycklig igen och började lägga på hullet. Vilket fick Stina att lägga händerna på väninnans höfter och säga: "Åh, lilla Maggan, nu får du inte bli lyckligare."

Den stora donationen till Bohusläns museum

Hösten 1970 omkom Stina Forssell tragiskt i en bilolycka. Hon är idag begravd på Norra begravningsplatsen i Stockholm.

När hennes testamente öppnades stod det klart hur mycket staden hon vuxit upp i hade betytt för henne. Hon donerade hela sin samlade kvarlåtenskap av konst – omkring 650 tavlor och teckningar – till dåvarande Uddevalla museum (som numera är Bohusläns museum).

Denna enorma donation är förklaringen till varför hennes konst än idag är så ovanlig på auktionsmarknaden. På senare tid har hon dock börjat återupptäckas som en viktig svensk konstnär; år 2021 lyftes hon exempelvis fram som en av de kvinnliga pionjärerna på Göteborgs konstmuseums uppmärksammade utställning Brännpunkt Europa. 

Med arbetet med denna artikeln får jag mer och mer lust att se en utställning av hennes konst på Bohusläns museum. Jag vet att museets nya chef Karin Stammarnäs har valt ut en Stina Forselltavla till sitt tjänsterum.   ///