Sprängolyckan på Torreby och doktor Forsell i Uddevalla

AI-genererad bild föreställande Munkedals järnvägsstation 1923.

Den här berättelsen bygger på ett bevarat familjeminne som förts vidare tack vare att min far Karl Klasson de sista åren av sitt liv skrev minnesanteckningar om sitt liv. Han hade amputerat ena benet nedanför knät och blev mycket stillasittande. Då gav jag honom en skrivmaskin och uppmanade honom att skriva sina "memoarer". I början gick det ganska trögt men sedan kom han igång ordentligt. Det blev drygt 20 A 4-sidor till slut. Dessa "Kalles memoarer" är idag guld värda.

Kalle föddes i Foss socken 1915 och hade en två år äldre storebror som hette Einar. Den här berättelsen utspelade sig 1923. Einar var då tio år och Kalle således åtta år. Pappan var statare under Torreby och hade arbetsplikt där ett par dagar i veckan.

Den här dagen var han ute på markerna och jobbade medan min farmor Maria var hemma med barnen på torpet som låg tre kilometer från Torreby. Då hittade Kalle en liten blank hylsa på marken. Storebror Einar tog ifrån honom röret och började undersöka hylsan med en spik. När han stack in spiken i hylsan small det direkt. Det var en sprängpatron.

Fingarna på handen slets sönder och även ögat blev skadat. Farmor som var i närheten blev förstås förskräckt och slet till sig några tygstycken som hon virade runt Einars blodiga hand. Sedan ropade hon till Kalle att springa ut och få tag i farfar. När denne fick situationen klar för sig sprang han till Torreby och bad att få låna en häst med vagn för att kunna transportera iväg Einar.

Det fick han och iväg bar det. Farmor hade Einar i knät och Kalle följde med på vagnen. De fick inte tag i provinsialläkaren så kosan ställdes mot järnvägsstationen för vidare resa till Uddevalla lasarett. Det dröjde en bra stund innan det kom ett tåg.

Farmor hade inte bytt kläder utan reste förstås i sina vardagskläder med Einar till Uddevalla. Väl framme så sprang de till lasarettet.

Doktor William Forsell. Foto Thure Nihlén, digitalt museum

Där mötte överläkare William Forsell som tog hand om Einar. Han sydde ihop fingerresterna så gott det gick men det skadade ögat kunde han inte göra något åt utan han skrev en remiss till Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg.

Farmor som var en fattig stataränka hade emellertid inga pengar till tågbiljetten. Förtvivlan lyste i hennes ögon och då tog Forsell resolut fram sin plånbok och gav henne pengar till tågbiljetten.

På så sätt kom farmor och Einar iväg med tåget till Göteborg. Farmor hade aldrig varit i en så stor stad och kände sig väldigt bortkommen. Och hur skulle de komma till Sahlgrenska?

Då uppfattade en taxichaufför hennes belägenhet och körde dem gratis till Sahlgrenska.

Einar blev behandlad men vad som hände sedan förmäler inte historien. Hur kom de hem till Munkedal?

När jag var liten hörde jag talas om den här historien och doktor Forsell, som gjort en så enastående insats för farmor och Einar.

Doktor William Forssell kom från Skellefteå och utsågs till överläkare till Uddevalla lasarett 1911.

Familjen bosatte sig i läkarbostaden på lasarettsområdet. Där växte dottern Stina upp, omgiven av sjukhusets byggnader, patienter och den park som fortfarande präglar området. Miljön var lugn och skyddad, men också fylld av människors glädje och sorg.

Stina Forsell blev med tiden en erkänd konstnär. Kanske var det i den här miljön här hennes känslighet för människors uttryck och sinnesstämningar grundlades.

Mer om Stina Forsell i kommande inlägg.   ///