Karta över Kasen 1937

Jag får fler frågor om lerjärnvägen och hur den sträckte sig. Här har jag gjort ett utsnitt från 1937 års ekonomiska karta. Huset Blåkällan som låg uppe i backen finns med också på denna karta. Man ser ett stråk där järnvägen gick söder om huset. Om man sedan höjer blicken lite högre upp på kartan ser man ordet SKOLTOMT. Några millimeter ovanför första T:et i SKOLTOMT ser man en svart markering för byggnad. Det var den byggnad där stora vinschhjulet var beläget och där bromsaren arbetade.

Man skall också komma ihåg att det var inte bara nere vid tegelbruket som hästar drog lervagnar utan också här uppe på högplatån. En sådan banvall efter lerjärnvägen finns kvar idag och på kartan ser man hur den fortsätter i nordlig rikting ovanför huset med den stora vinschen. Den gick ända upp till Sanders dalar där leran hämtades. Ett annat namn på platsen var också Egyptens dalar.

Jag har tidigare skrivit om just det området här http://uddevallare.blogspot.se/2009/07/om-lertransporter-till-kasens-tegelbruk.html 

Jag tror banne mig att jag skall ordna en vandring på Kasenområdet och titta på alla dessa platser. Det var några år sedan. Tid och plats meddelas senare här på Uddevallabloggen.  //

Kasens tegelbruk och lerjärnvägen

Insänt av Jan Aronson:

"Hej "Mr G".
Ungefär var nånstans på kortet gick banan som du nämner i bloggen?
När kan detta kort vara ifrån?
Adresserat till Fröken Mary Thorburn Kasen U-a,  men ej stämplat.
( Vad betyder   R.T. UDDEVALLA. 2   ? )
MVH:Jan"

Järnvägen där leran transporterades upp och nerför sluttningen stryker alldeles förbi högra sidan av huset som ligger en bit uppe i backen. Om jag minns rätt hette det Blåkällan. Jag har jämfört bilden med den ekonomiska kartan från 1937 och likheterna är slående.

Jag kan dock inte säga när fotot är taget och inte heller vad R.R. UDDEVALLA. 2 betyder. Kanske någon av Uddevallabloggens läsare kan skingra mystiken?  //

Lervagnarna vid Kasens tegelbruk

Här låg det första Uddevalla, dvs vallen vid udden. Långt senare fanns här Kasens tegelbruk som drevs av "Engelsman på Kasa", dvs den av Thorburnarna som för tillfället var släktens överhuvud.

I bakgrunden skymtar tegelbruksbyggnaderna men i förgrunden ser vi två av hästarna som drog lervagnarna. Den vita hästen drar tre fullastade vagnar medan den andra står och väntar med tre tomma vagnar. Leran till teglebruket hämtades i Sanders dalar eller Egyptens dalar som man ibland sa.

Utför backen ner mot tegelbruket gick en decauvillejärnväg med ett vinschspel. Det var en rejäl backe där principen var att tre fullastade vagnar kopplades på uppe på kanten där det stora vinschhjulet stod. Längst nere i backen kopplades tre tomma vagnar på i andra änden av vajern och de fullastade vagnarna släpptes iväg utför kanten och drog på så sätt upp de tomma vagnarna. På mitten av banan var det dubbelspår så att de båda vagnssätten gick på var sitt spår och kolliderade således inte. För att det hela inte skulle gå över styr stod en man och bromsade vinschspelet där uppe.

Hästarna hämtade och lämnade lervagnarna vid den nedre hållplatsen.

En man som jag intervjuade för många år sedan berättade att han som liten pojke var väldigt intresserad av hur vagnarna for upp och ner längs järnvägen. Han brukade sitta där vagnarna möttes och undrade över om han aldrig skulle få se att vagnarna krockade med varandra. Det fick han aldrig se.  //

Karta över Kasen och Brattås 1937

När jag skrev om Kasen och decauvillejärnvägen för ett tag sedan frågade Mats Karlsson i en kommentar om det fanns någon karta över decauvuillejärnvägens sträckningar.

Den enda jag har hittat är 1937 års ekonomiska karta där jag har gjort ett utsnitt över det aktuella området.

Detta är den första ekonomiska kartan och den bygger i sin tur på en flygbild och det kan man faktiskt skönja om man förstorar bilden. Så varsågoda att titta! //

En "lycka" på Kasens gård

(Kasens gamla skola i förgrunden. Kurverödsleden i övre bildkanten)

Christian frågar:

"Hej Gunnar.
Jag har en fråga som funderar över varje gång jag går Uddevalla IS tipspromenad från Stadshuset.

När kommer från Stadshuset och går förbi Kasens skola kommer man till en ganska stor öppen plats alldeles innan man kommer fram till Kurverödsleden.

Det ser ut som om det skulle kunna vara en idrottsplats. Först trodde jag att det var Oddevallen men vet jag ju numera att den låg nere vid järnvägspåren vid Slängom.

Du kanske vet vad denna plats har varit för något?

Vem vet det kanske är en helt vanlig, naturlig dunge men det ser så perfekt formad ut att den nästan verkar "tillverkad".

Tacksam för svar
/Christian"

Ja detta område mellan Kasens gamla skola och Skogslyckan har sin plats i historien. Idag är det en ganska anonym plats där man kan ana att det visst har spelats fotboll. Två gamla fotbollsmål bortemot Kurverödsleden berättar om den saken. Dungen på bilden är nog naturlig i alla fall.

Platsen är en av alla "lyckorna" som tillhörde Kasens gård. Kaselyckan och Skogslyckan är namn som alla känner till, men det fanns många fler. När rättaren på Kasens gård skulle skicka iväg dagsverkstorparna för att arbeta på de olika lyckorna hade de förstås var och en sitt eget namn. Jag kommer inte ihåg vilket namn denna lyckan, som Christian frågar om, hade. Dock gick jag för många år sedan runt på Kasen med en av dem som hade arbetat på gården. Han hette Sven Johansson och var en minnesgod och intressant berättare.

När vi kom till denna lycka stannade vi en bra stund och pratade. Här odlades mest morötter, sa Sven. Marken består här av djup sandjord vilket är precis vad morötterna vill ha.

Men det var framförallt den här stigen, som sträcker sig i nord-sydlig riktning, som Sven berättade. Det är den gamla banvallen till en sk decauvillejärnväg. Namnet har järnvägen fått

efter sin uppfinnare, den franske ingenjören Paul Deacauville.

Det var helt enkelt olika färdigbyggda järnvägssektioner, kanske fem-sex meter långa, som enkelt kunde läggas ut och givetvis snabbt tas upp och byggas i en annan riktning.

Deacuvillejärnvägar var även vanliga i gruvor och stenbrott t ex.

Den här järnvägen var byggd för att transportera ned leran som behövdes vid Kasens tegelbruk som låg där Uddevallavarvet senare byggdes. På bilden ser vi "järnvägen" försvinna norrut mot Sanders dalar eller Egyptens dalar, som de också kallades. Där fanns den verkligt fina leran.

Det var hästar som drog lervagnarna på den här banvallen. Först drog de således de tomma vagnarna upp till dalarna och sedan de fullastade tillbaka hit.

När jag tagit den bilden vänder jag kameran söderut och går fram till kanten av den höjden jag nu står på.

Där, inne bland buskarna, ser det ut så här idag. Decauvillejärnvägen gick här över kanten och i en ganska brant backe ner mot tegelbruket på Kasenabben.

Det betydde ju att när hästarna dragit de fullastade lervagnarna hit så kopplades vagnarna på en vajer som löpte runt ett stort hjul, som var beläget ungefär här på bilden. Vagnarna kunde ju inte fritt få rulla utför backen utan måste bromsas. Därför stod en bromsare här och skötte den uppgiften.

Det var en sinnrik konstruktion där en fullastad lervagn drog upp en tom dito från tegelbruket. Vajern gick således från vagn till vagn via det stora hjulet uppe på kanten. Och mitt på sträckan var det dubbelspår en bit så att vagnen som var på väg upp dirigerades ut på det ena spåret och motsvarande då för vagnen som var på väg upp ut på det andra spåret.

Sven berättade att när han var barn satt han och andra pojkar ofta där vagnarna möttes för att någon enda gång kunna få se när vagnarna kolliderade. Det skedde givetvis aldrig.

Sven berättade dock om ett hyss som han och kompisarna gjorde mot bromsaren. Denne brukade alltid lämna sina stora stövlar i ett litet skjul intill hjulet han skulle bromsa. I samma skjul stode det en stor bytta med lättflytande fett, möjligen av typen "konsistensfett".

En dag när bromsaren gått hem efter den sista lervagnen hällde rackarpojkarna ganska mycket fett i bromsarens stövlar. Givetvis vågade inte Sven och kamraterna gå dit på länge, vilket förstås stärkte misstankarna mot dem. Bromsaren tittade länge snett på Sven, berättade han. //

Vallen vid udden/Uddevalla

När den här bilden tog kallades platsen för Kasenabben. Men det är ursprungligen den udde med sin vall innanför som först blev handelsplats, kanske redan på 1200-talet, och som fick stadsprivilegier av kung Hans 1498. Vallen vid Udden, Oddewalla, Oddewaldh och senare det svenska Uddevalla. Här låg alltså staden innan den brändes av svenska trupper precis i början av 1500-talet. När den byggdes upp igen blev det på platsen för nuvarande stadskärnan.

Att det blev en hansdelsplats här beror förstås på det gynnsamma läget. En udde sticker ut från land. Längst ut på udden är det djupt vatten och dit kan man segla med djupgående skepp ända ifrån Kina om man så ville. Innanför den en stor öppen plats, en vall, där man kan bygga hus och bodar som behövs på platsen.

Det var till den här udden som den skotska familjen Thorburn, med eget skepp, steg iland 1823. Här byggde man senare de stora havremagasinen som syns på bilden. Tegelbruk hade det funnits tidigare men det utvecklades ytterligare. Tegelbruket fanns kvar till 1935 då det jämnades med marken.

1939 köpte Uddevalla stad Kasenabben och säljer vidare 1945 till Gustaf Thordén som startar Uddevallavarvet på platsen. Som vi vet fanns varvet mellan 1946 och 1986.

Några som helst spår efter staden Oddewalla finns inte. Sten Kristiansson skriver i Uddevalla stads historia att det enda minnesmärket från den gamla staden är en bearbetad sten med någon slags inskription som nu finns i valvbron över Brattåsbäcken. Bron är borta sedan länge och var stenen tog vägen vet ingen.

De två stapelbäddarna på Uddevallavarvet skall nu bort. De byggdes på urberget på Kasenabben. Nu ägs området av norska Kynningsrud som producerar olika slags betongprodukter, pålar, element etc. Från tegel till betong via varvsindustri således.

I dag håller två grävskopsliknande bilmaskiner på att hacka sönder de gamla stapelbäddarna. Det är inte utan att man känner ett visst medlidande med förarna av dessa maskiner som måste ha en fullständigt odräglig arbetsmiljö. Tänk att sitta i dessa maskiner och hacka i de gamla stapelbäddarna!//