I två ledare har tidningen Bohusläningens ledarskribent upprepat att han inte får någon reaktion från Folkpartiet på det massmediedrev som han startat mot Essam El Naggar. I går skickade jag in ett svar. I dag fick jag besked från Bohusläningen att de inte kunde ta in det för "det var för långt".
Så, en ledarskribent kan ägna två hela ledare åt att ta heder och ära av en medborgare, i det här fallet en politiker och lämnar sedan möjlighet att ge svar på 1.500 tecken. Oavsett sakfrågan tycker jag att alla borde reagera på det demokratiska- och yttrandefrihetsunderskottet.
Så, en ledarskribent kan ägna två hela ledare åt att ta heder och ära av en medborgare, i det här fallet en politiker och lämnar sedan möjlighet att ge svar på 1.500 tecken. Oavsett sakfrågan tycker jag att alla borde reagera på det demokratiska- och yttrandefrihetsunderskottet.
Det här var insändaren:
"Det finns en regel för oss som då och då skriver i tidningar. Regeln säger; gå aldrig i polemik med en journalist och absolut inte med en ledarskribent. Det är det han som äger mediet, han har utbildningen och debatterfarenheten och av självklara skäl får han alltid sista ordet.
Nu är jag så gammal att ”bäst före datum” är passerat både avseende yrkeskarriär och politisk karriär och har därför inte så mycket att förlora, så jag bryter mot den regeln.
Genom åren är det mycket konstigt som kommit från Peter Götells penna, men hans ledare från i tisdags var verkligen något alldeles extra.
Vi är helt överens om att våld alltid skall undvikas i det längsta. Dialog och samtal är alltid bättre. Men ibland fungerar inte det och är våld i så fall ”nödvändigt” i extremsituationer?
Just nu höjs röster för att världen skall ingripa med våld i Syrien eftersom regimen Hassads våld mot befolkningen är vedervärdigt och för att ingen hittills har lyckats föra en dialog eller få till fred där med hjälp av samtal. Andra exempel, västvärlden svarade till slut med våld när serberna härjade alltför våldsamt i det forna Jugoslavien. Samtal o dialog hade misslyckats och utan denna våldsinsats hade vi troligtvis upplevt fler Srebrenica-massakrer.
Var det fel av vietnameserna att med våld gå in och avlägsna Pol Pots vansinnesregim, trots att de kanske mötte hårt motstånd från tungt beväpnade Röda Khmerer? Var det fel av de allierade att invadera Normandie och Sicilien för att, med våld, avlägsna nazistregimer i Europa. Var hela den ”arabiska våren” fel? Där avlägsnades diktatorer och despoter med långdraget och plågsamt våld?
Tydligen tyckte invånarna där att våldet var ”nödvändigt”. Alternativet var värre och dialog omöjlig.
Eller om vi vill ställa frågan ytterligare på sin spets. Hade det varit ett berättigat våld om någon 1935 med våld hade avlägsnat den, då faktiskt demokratiskt valde, Hitler, trots att detta, med all sannolikhet hade inneburit att ett stort antal övertygade nazister hade gjort motstånd och dödats, eller kan det i historiens ljus ses som ”nödvändigt”.
Är våld ibland nödvändigt?
Ja tydligen tycker vi det eftersom vi så ofta tillämpar det och har gjort så genom vår moderna historia. I de flesta fall står vi svenskar bakom och applåderar, t.ex. en FN insats som genomförs med våld och tydligen är det så att ett visst våld är det enda som fungerar för att få stopp på ett ännu värre våld.
Samtal och dialog förutsätter att det åtminstone finns någon vilja till detta. Men hur för man samtal med människor som offrar sina liv i självmordsbombningar eller flyger flygplan in i skyskrapor. Och vad gör man om dessa människor, förskansar sig, tungt beväpnade, inne i huvudstadens centrum?
Tydligen vet Peter Götell vad som är rätt o fel i Egyptenkonflikten. Från sin kammare i Uddevalla har han bättre koll än en infödd Egyptier som var på plats under turbulensen.
Bjarne Rehnberg, Uddevalla" //
