En riktig solskenhistoria

Arkivbild

På hembygdsföreningens berättarkafé nyligen berättade Karin Christiansson, 93, denna solskenshistoria.

Jag ska berätta en Solskenshistoria. Det hände när det var fjordfestivalen här i Uddevalla. Jag skulle inte på fjordfestivalen, men jag skulle i några andra ärenden i stan. På Kungsgatan var det uppställt en massa småstånd. Sen hade de tvärsöver gatan dragit en elkabel och så var den skyddad av en kåpa över som var kanske fyra centimeter hög. Rullatorn rullade över den väldigt lätt. Men det gjorde inte jag, utan jag snubblade på den och trillade framåt och rullatorn fortsatte att rulla.

Så höll jag på att ramla över rullatorn. Ett, tu, tre så befann jag mig i famnen på en ung man. Då tänkte jag så här, att till forna tider återgår min tanke så gärna. Det var en ung man, han var väl i 25-30-årsåldern. Vi stod där och höll om varandra en bra stund, för jag blev lite yr och uppskakad. Jag är väldigt rädd för att ramla, för jag äter blodförtunnande medicin. Slår man huvudet i så kan det vara kört.

Men i varje fall, “vi går och sätter oss på den här bänken där”, sa han. “Och så går jag in och köper någonting du får att dricka. Det kanske du behöver ha.” “Nej”, sa jag, “det tror jag inte.” 

Så satt vi på bänken och pratade. Så frågar han: “Vad ska du göra nu?” Då sa jag: “En del ärenden, men jag tror jag åker hem istället.” Då följer han mig till busshållplatsen på Kampenhof. Sitter där med mig och väntar tills bussen kommer, hjälper mig upp på bussen med rullator och ser till att jag får satt mig.

Så säger han: “Om du känner dig yr så dra dig inte för att be någon om hjälp, för jag kan inte följa med dig längre.”

Det var en ung man, 25-30 år. Det var helt enastående. Jag har upptäckt att så hjälpsamma folk är när man kommer med rullator. Jag får alltid hjälp på bussen, överallt. Alla dörrar öppnas per automatik när jag kommer. Jag tycker det är enastående och jag tycker det är viktigt att berätta detta.   ///