Efter den första statligt finansierade muddringen 1772 – som förmodligen påskyndades av att Carl von Linné 1746 larmade om att tröskeldjupet in till Byfjorden bara var 12 fot (drygt 3,5 meter) – har farleden kontinuerligt behövt fördjupas. Eftersom Byfjorden är en klassisk tröskelfjord har sjöfartens, hamnens och stadens utveckling tvingat fram en rad omfattande muddringsarbeten i Sunningesund genom århundradena.
Inköpet av mudderverket och i synnerhet "Elevatorn" år 1894 blev en absolut vändpunkt för Uddevallas stadsplanering och hamnens utveckling. Innan dess var stadens centrum kring Bäveåns mynning omgivet av vidsträckta, grunda vassar och gyttjebankar som gjorde hamnen trång, grund och svårnavigerad.
Genom att kombinera fördjupningen av farleden med aktiv stadsutbyggnad slog man två flugor i en smäll.
Så fungerade Elevatorn
Själva mudderverket, som arbetade ute i Sunningesund och i rännan in mot staden, grävde upp leran och bottensedimentet. Dessa massor lastades sedan på stora pråmar som bogserades in till hamnen där Elevatorn var förankrad.
Elevatorn var en gigantisk anläggning. Med hjälp av ett ändlöst band med stora plåtskopor hissades muddermassorna från pråmarna högt upp i luften. Väl uppe i tornet blandades leran med stora mängder vatten (som pumpades upp ur ån) för att göra massan trögflytande. Denna "välling" leddes sedan ut i långa, upphängda trärännor som sträckte sig ut över de grunda vattenområdena och vassarna, där massorna sakta fick sjunka till botten, sedimentera och torka.
Nya landytor växte fram
Södra Hamnen: Den södra sidan av ån breddades och fylldes ut kraftigt under slutet av 1800-talet och det tidiga 1900-talet för att ge plats åt nya kajer, magasin och järnvägsspår. Det är på denna utfyllda och stabiliserade mark som till exempel det gamla Varmbadhuset från 1907 uppfördes och fortfarande står kvar idag.
Anegrundet: Det vidsträckta och sanka Anegrundet fylldes systematiskt ut med muddermassor från fjorden. Det som tidigare var obrukbart vatten och vass blev fast mark. Detta skapade utrymme för hela hamnområdet på den södra sidan där bl a Junohus invigde sin husfabrik 1939.
Skansgrundet och Norra Hamnen: Längre västerut, ut mot Skansberget, byggdes landytan ut markant. Nya, raka stenkajer kunde anläggas och staden fick plötsligt utrymme för de brädgårdar, kolupplag och hamnverksamheter som krävde omedelbar anslutning till djupare vatten.
Utan muddermassorna från Byfjorden och Elevatorns outtröttliga arbete hade centrala Uddevalla haft en helt annan strandlinje idag. Stora delar av de centrala ytorna, där uddevallaborna rör sig dagligen, vilar bokstavligen på den gamla havsbotten som mudderverket en gång grävde upp.
Under varvsepoken genomfördes flera muddringar i Sunningesund för att klara de enorma fartyg som byggdes inne i fjorden. Den sista riktigt stora navigationsmuddringen i modern tid genomfördes i slutet av 1970-talet för att man överhuvudtaget skulle kunna få ut supertankern T/T Nanny (levererad 1978) – det bredaste fartyget som någonsin byggts i Sverige – genom sundet.
I januari 1997 inleddes återigen stora muddrings- och markarbeten i Sunningesund, men denna gång inte i första hand för sjöfarten. Detta var i stället startskottet för det enorma infrastrukturprojektet med den nya E6:an, Uddevallabron och Sunningesundsleden, vilket krävde omfattande ingrepp i bottenstrukturen kring sundet.
Sedan våren 2016 omfattas de grunda ler- och sandbottnarna vid Uddevallabrons södra fäste av biotopskyddsområdet Sunninge sund - Sundsvik. Eftersom området utgör en livsviktig uppväxtplats med ålgräsängar och blåmusselbankar omgärdas alla eventuella framtida muddringsplaner av extremt hårda miljökrav.
Idag ligger den muddrade rännans tröskeldjup på 13 meter. Detta utgör den i särklass största flaskhalsen för sjöfarten och sätter en absolut gräns som gör att till exempel Frölandshamnen i dagsläget inte kan fungera som en verklig djuphamn för de största fartygen, utan enorma och miljömässigt mycket svårgenomförbara ingrepp i sundet. ///
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar