Ett tjäruhov (ofta även kallat beckhov eller beckbruk) var en särskild anläggning i äldre hamnstäder där man tog emot, hanterade och lagrade tjära och beck.
Verksamheten vid ett tjäruhov var strikt reglerad och kretsade kring några huvuduppgifter, som alla var intimt förknippade med sjöfart och varvsindustri:
Kvalitetskontroll (vräkning): Särskilt utsedda tjänstemän, så kallade "vräkare", inspekterade och godkände kvaliteten på den tjära som kom in. De kontrollerade att tunnorna höll rätt mått och att innehållet inte var utblandat med vatten eller skräp.
Beckkokning: En av de viktigaste processerna på tjäruhovet var att förädla en del av tjäran till beck. Detta gjordes genom att man kokade tjäran i stora grytor så att den blev tjockare och mer elastisk. Becket var helt avgörande för skeppsbyggeriet, då det användes för att dreva (täta) fartygsskrov så att de blev vattentäta.
Vägning och lagring: Tunnorna vägdes och lagrades i väntan på försäljning.
Handel och export: Tjäruhovet fungerade som en stapelplats där produkterna såldes vidare till lokala skeppsvarv eller exporterades utomlands. Svensk tjära (ofta känd som "Stockholm tar" internationellt) var under lång tid en av landets viktigaste exportvaror.
Brandrisken dikterade placeringen Eftersom både tjära och beck är extremt brandfarligt, och själva beckkokningen krävde öppen eld, var tjäruhoven förknippade med livsfara för äldre trähusstäder. Därför var det i lag stipulerat att dessa anläggningar skulle placeras på behörigt avstånd från den egentliga stadsbebyggelsen, ofta på uddar, öar eller i stadens utkanter. Om en brand bröt ut i ett tjäruhov blev den ofta våldsam, extremt rökutvecklande och nästintill omöjlig att släcka.
Intressant läsning!
SvaraRaderaBloggen bjuder som vanligt på lärorik läsning.
SvaraRadera