En dag på Lysekilsbanan 2011

 

Insänt av Maj-Britt Jonasson. Tidigare publicerat i Uddevalla-Posten 2011.

I dag lördag 7 maj kan man om man vill åka gratis tåg till Lysekil och det vill jag. Syftet med detta arrangemang av Järnvägsfrämjandet är att väcka intresse hos politiker och andra för att rusta upp banan. I nuläget är det ganska enkelt att få en ordentlig tågtrafik till stånd. Fortfarande är den åkbar och med litet puts kan man befara dem med tåg på en hastig av 120 km/tim.

Godstrafiken skulle kunna tas upp igen medelst en korrigering av tunnlarna. Optimistiskt? Kanske, men fullt utförbart. Man räknar med 5000 -7000 kr per meter. Lysekilsbanan startade 1913 som ett privat bolag. Den gick mellan Lysekil och Smedberg, 35 km. Staten tog över 1939. Den elektrificerades 1950. Persontrafiken upphörde 1981. Green Cargo körde gods till 2010. Det är tänkt att banan ska stängas för gott 2011. 

DET ÄR BRÅTTOM ALLTSÅ!

Klockan 10.30 är avgångstid och jag tar plats hos föraren. Göran Sandström har varit lokförare i 30 år och trivs med det. De är två som turas om att köra. Jag levererar en liten söt historia: Två män träffas. Den ene säger

- ”När jag var liten drömde jag om att bli lokförare”

- ”Det gör väl alla pojkar!”

- ”Ja, men jag blev det”

Ett filmteam är med tåget och det är viktigt att sikten är klar så de kan filma tåget i farten.

Lokföraren tar fram fönsterputset och snart är rutan klar som kristall. Göran Sandström hälsar oss resenärer välkomna till, som han hoppas till en ny era för Lysekilstrafiken. Så är vi igång.

Lokföraren tutar i svängar och obevakade järnvägsövergångar. Det är en gul knapp han trycker på. Skulle han av misstag trycka på den röda, stannar tåget. Han har täta kontakter med stationen. Säkerhet får man inte tumma på när det gäller trafik och tågtrafik i synnerhet eftersom det blir många inblandade. 

Med detta tåg är det cirka 100 passagerare. Vi åker tryggt och säkert, inte ens en ko på spåret. De flesta bönder har kreaturslöst nu för tiden. Särskilt spännande är det när vi åker genom tunnlarna. En öronbedövande signal och tjutet från hjulens möte med skenorna ekar mot stenväggarna. Raksträcka, det går som tåget. Jag erinrar mig en film från 1942, där en järnvägare kör en tralla och sjunger ”att tralla kan ju alla när som banan ligger rak”. Det är en sån känsla man får en solig dag längst fram på tåget.

Vi passerar Småröd, såren efter raset 20 dec 2006 är läkta. Första station är Munkedal. Den är fortfarande en station med riktigt stationshus. Några nya passagerare äntrar tåget. Nästa station är Hallinden men här är ingen station eller perrong. Vi kliver ut på bockar som vi hoppar ner från. Men hjälpande händer finns. Men man får passa sig så inte tåget kör. Att bli akterseglad i Hallinden är inte roligt. Inte att bli det i Brodalen heller. Här landar vi i en trädgård till ett f d stationshus. Brastad nästa. Det är en ovanlig syn där vi ångar på i 40 km i timmen. Men man får tänka på att i tågets barndom var denna hastighet otroligt svindlande. Som dagens höghastighetståg ungefär. En sak är säker, på denna sträcka: vi träffar inte på något mötande tåg!

Så ser vi havet och stenen som är Lysekils signatur. Det känns högtidligt att glida in till perrongen. Vi får information att tåget går tillbaka 15.45. Det är fria aktiviteter i Lysekil men det känns angeläget att gå upp till Kungstorget och lyssna till partiledamötena som är rörande eniga om att Lysekilsbanan behövs. En chef från Västtrafik lägger bränsle på brasan. Låt oss hoppas att denna dag hjälper Lysekilsborna till bättre kommunikationer.   ///