Den 2 januari 1719 startade den fortsatta likfärden mot Stockholm.
Likfärden från Uddevalla till Stockholm följde en noga planerad rutt där följet stannade vid olika städer,
herrgårdar och prästgårdar för nattvila.
Här är de viktigaste orterna och stoppen som passerades under färden i januari 1719:
Västergötland:
* Vänersborg (första stoppet efter Uddevalla).
* Särestads prästgård (utanför Grästorp).
* Lidköping.
* Enebackens gästgivaregård (vid Holmestad).
* Mariestad.
* Hova prästgård.
Närke:
* Stora Lassåna herrgård (nära Laxå).
* Vretstorp.
* Örebro (här gjorde man ett uppehåll på en dag).
Västmanland:
* Fellingsbro prästgård.
* Arboga (Kungsgården).
* Köping.
* Strömsholms slott.
* Västerås (även här gjordes ett dags uppehåll).
Uppland:
* Målhammar herrgård (utanför Enköping).
* Ekolsunds slott.
* Tibble/Örnäs (i Kungsängen).
Den 27 januari nådde man slutligen Karlbergs slott strax utanför Stockholm, där kistan
placerades i väntan på begravningen i Riddarholmskyrkan.
Begravningsakten ägde rum i Riddarholmskyrkan, som är de svenska kungarnas traditionella gravkyrka.
* Officiant: Begravningen förrättades av ärkebiskop Mathias Steuchius.
* Kistan: Den svarta ekkistan (som bytts ut i Uddevalla mot en värdigare variant klädd i
svart sammet med guldfransar) sänktes ner i det Karolinska gravkoret.
* Gravkoret: Detta gravkor hade uppförts för hans far, Karl XI, och det var här "lejonet från
Norden" fick sin sista vila bredvid sina föräldrar.
Symbolik och Kastmynt
Vid begravningen delades speciella kastmynt ut till folket, en tradition vid kungliga begravningar
och kröningar.
* Mynten bar symbolik som skulle hedra kungens minne, ofta med latinska inskriptioner som
hyllade hans tapperhet och uthållighet, trots att kriget slutat i tragedi.
En stormakt går i graven
Det som gör Karl XII:s begravning speciell i historien är kontrasten mellan den fallne
krigarkungen och det land han lämnade efter sig. När kistan sänktes ner var statskassan tom
och de svenska provinserna i öster (Baltikum och Ingermanland) var i praktiken förlorade.
Begravningen satte punkt för en era av svensk dominans i norra Europa.
Efterspel
Trots den grundliga genomgången 1917 lades debatten inte ner. Kritiker menade senare att hålet
var för litet för en karteschkula och debatten om kaliber och kulbana fortsatte, vilket ledde till
ytterligare undersökningar långt senare (bland annat DNA-tester på den så kallade "kulknappen"
på 2000-talet). Men 1917 års gravöppning förblir den viktigaste källan till vår kunskap om kungens
fysiska tillstånd.
Karl XII:s hjältegloria och ryktena om lönnmord har under åren lett till ett sarkofagen i Riddarholmskyrkan öppnats inte mindre än fyra gånger. Första tillfället var 1746, andra var 1799 på begäran ar Gustav IV Adolf. Då noterades att svepningen "till förundran var så hvit och
conserverad som om den hade nyligen blevit ditlagd".
En tredje gravöpping gjordes 1859, och ytterligare en 1917 i samband med att kyrkan restaurerades.
Den här gången kunde man göra en grundlig undersökning ar kvarlevorna tack vare ditforskad
röntgenappartur. På plåtarna framträdde skadorna på kungens skelett, dels efter lårbensbrottet i Krakow,
dels efter fotskadan vid Poltava. Man kunde också konstatera att svepningen fortfarande var i gott skick.
Melchior Neumann hade lyckats väl, både när han behandlade skadorna och når han så småningom fick
utföra den märkliga balsameringen av Karl XII:s lik i Uddevalla.
Intressant nog dröjde det ända till 1917 innan sarkofagen öppnades för en av de mest kända
undersökningarna av kungens skottskada, men vid begravningen 1719 var kistan stängd
och den balsamerade kroppen dold för allmänheten.
Undersökningen leddes av professor Algot Key-Åberg (rättsmedicinare) tillsammans med
historiker och andra experter. Kistan togs fram ur det Karolinska gravkoret i Riddarholmskyrkan
och öppnades under stor sekretess och högtidlighet.
Kungens utseende
När kistan öppnades möttes undersökarna av en förvånansvärt välbevarad kropp, mycket tack vare
den balsamering som utförts i Uddevalla nästan 200 år tidigare.
* Ansiktet: Kungens hy beskrevs som vit och hård, likt marmor. Hans karaktäristiska drag var
tydliga, även om nästippen hade sjunkit in något.
* Klädsel: Han låg svept i en vit linneskjorta, vita handskar och tjocka ullstrumpor (stövlarna
togs av vid balsameringen). På huvudet låg en lagerkrans som lagts dit vid en tidigare gravöppning 1859.
Skadan och slutsatserna
Teamet undersökte skallen noggrant, röntgade den (vilket var nytt för tiden) och fotograferade skadorna.
* Ingångshål: Man konstaterade att kulan gått in genom den vänstra tinningen. Hålet var runt och rent.
* Utgångshål: Kulan hade passerat genom hjärnan och slagit ut genom den högra tinningen,
där hålet var betydligt större och fläkt ut benet.
* Slutsats 1917: Kommissionens slutsats var att kungen med största sannolikhet träffats av en
projektil från fienden (Fredrikstens fästning). Man ansåg att skadan orsakats av en så kallad
skråkula (järnskrot eller en kula från en karteschladdning) som kommit med hög hastighet på avstånd.
De avfärdade i princip lönnmordsteorin.
De berömda fotografierna
Det var vid denna gravöppning som de kända, och något makabra, svartvita fotografierna
av Karl XII:s profil togs. Bilderna visar tydligt det stora utgångshålet vid höger öga/tinning
och har blivit den bild eftervärlden har av kungen i döden.
Efterspel
Trots den grundliga genomgången 1917 lades debatten inte ner. Kritiker menade senare
att hålet var för litet för en karteschkula och debatten om kaliber och kulbana fortsatte, vilket
ledde till ytterligare undersökningar långt senare (bland annat DNA-tester på den så
kallade "kulknappen" på 2000-talet). Men 1917 års gravöppning förblir den viktigaste källan
till vår kunskap om kungens fysiska tillstånd. ///
Väldigt intressant läsning.
SvaraRadera