Valborgsfirandet på Lyckorna

 

Ikväll deltog jag vid Ljungskileortens Valborgfirande på Lyckorna och jag hade förmånen att få hålla talet till våren inför en talrik publik.

Kören Fräknarna stod för skönsången.

Mitt tal till Våren:

Kära vänner, Lyckornabor, gäster,

Varmt välkomna till denna valborgsmässoafton här på vackra Lyckorna!

Det är något särskilt med att stå just här en kväll som denna. Havet ligger där ute – ibland stilla, ibland levande – precis som det gjort för alla dem som varit här före oss. För Lyckorna är inte bara en plats. Det är en berättelse. 

En berättelse som sträcker sig tillbaka till 1800-talet, när människor började söka sig hit för vila, för hälsa, för sommarliv. Redan då fanns en längtan efter ljus, luft och gemenskap – samma längtan som fört oss hit ikväll.

Och kanske är det just det som gör valborg så tidlös.

För även om mycket förändras i världen, så är vissa saker desamma. Som behovet av att samlas. Att dela en stund. Att tillsammans markera att något tar slut – och något annat börjar.

Ikväll lämnar vi vintern bakom oss.

Och låt oss vara ärliga – vintern är inte alltid bara snö och kyla. Ibland bär vi också på sådant som tynger. Oro, bekymmer, kanske trötthet. Sådant som inte alltid syns, men som ändå finns där.

Därför betyder den här kvällen något mer.

När elden tänds kan vi låta den få symbolisera just det: att vi lägger något bakom oss. Att vi ger plats åt något nytt.

För våren handlar inte bara om naturen – den handlar också om oss.

Se er omkring. Knopparna brister, fåglarna har återvänt, ljuset dröjer kvar längre för varje kväll. Naturen tvekar inte – den går framåt. Och i det finns en stilla påminnelse till oss alla: att förändring är möjlig.

Att det går att börja om.

Här på Lyckorna märks det kanske extra tydligt. Många av oss bär på minnen härifrån. Somrar som aldrig riktigt tog slut. Första doppet – kanske lite för kallt. Kvällar vid bryggan. Skratt, samtal, stillhet.

Och för några av er är det här inte bara minnen – det är liv, vardag, hem.

Det fina är att alla de här lagren finns samtidigt. Dåtid, nutid och framtid – i samma kväll, på samma plats.

Och mitt i allt detta står vi tillsammans.

Det är också något att stanna upp inför.

I en tid där mycket kan kännas splittrat och snabbt, där vi ofta rör oss i olika riktningar, finns det något starkt i att samlas så här. Utan krav. Utan prestation. Bara för att vara här.

Unga och gamla. Nya ansikten och välbekanta. Året-runt-boende och sommargäster.

Vi kanske inte känner varandra – men vi delar den här stunden.

Och ibland är det nog. 

Valborg handlar inte om det stora och storslagna. Den handlar om det enkla. Elden. Sången. Ljuset. Närvaron.

Och kanske är det just i det enkla som det viktiga finns.

När vi nu går in i våren kan vi också fråga oss: vad vill vi ta med oss? Vad vill vi ge mer utrymme?

Kanske mer tid tillsammans. Fler samtal. Mer nyfikenhet på varandra. Kanske modet att sakta ner ibland – och faktiskt se det som finns omkring oss.

Och kanske också modet att hoppas.

För hopp är inte något stort och abstrakt. Det kan vara väldigt konkret. Det kan vara att planera en sommar. Att se fram emot ett möte. Att tro att något kan bli bättre.

Precis som våren.

Den kommer inte med buller och bång. Den smyger sig på. Dag för dag. Ljusare kväll för ljusare kväll. Tills vi plötsligt står här – och inser att allt har förändrats.

Och vi är en del av den förändringen.

Kören sjunger in våren, och elden tänds. Lågorna kommer att värma oss – men kanske också påminna oss om något djupare.

Att vi hör ihop.

Att vi bär varandra, mer än vi ibland tänker på.

Och att det alltid finns en väg framåt.

Så låt oss ta emot våren – inte bara som en årstid, utan som en möjlighet.

En möjlighet till ljusare dagar.

Till nya möten.

Till gemenskap.

Till liv.

Med de orden vill jag önska er alla en varm, vacker och minnesvärd valborgsmässoafton här på Lyckorna.

Välkommen, du sköna vår.

Tack.!