Gustaf B. Thordén och Petsamotrafiken – Uddevallas länk till Ishavet

När Norge ockuperades av Tyskland i april 1940 stängdes den svenska vägen till Atlanten. Västkusten var blockerad, Narvik och Trondheim låg under tysk kontroll, och Finland hade just avslutat Vinterkriget mot Sovjetunionen. Men längst upp i norr, vid Ishavet, fanns en liten hamn som fortfarande var fri: Liinahamari (svenska: Linhammar), i Petsamo — Finlands då enda isfria hamn.

Liinahamari - Petsamos hamn

Under drygt ett år, från våren 1940 till sommaren 1941, blev Liinahamari porten mot världen för både Finland och Sverige. Denna dramatiska och delvis hemliga verksamhet gick till historien som Petsamotrafiken.

En livlina genom kriget

Trafiken organiserades som ett samarbete mellan svenska, finska och norska transportörer. Fartygen gick runt Nordkap och in i den trånga fjorden till Liinahamari. Där lossades lasten – livsmedel, mediciner, maskiner och ibland även militär utrustning – som sedan fördes med lastbil på den krokiga och besvärliga ”Ishavsvägen” söderut mot Rovaniemi och vidare till Haparanda.

På vägen körde hundratals svenska lastbilar, många från västkusten. Vägen var smal, isbelagd och gick genom öde, minerad terräng. Ändå hölls trafiken igång nästan oavbrutet i över ett år.

Thordén-rederiets roll

Mathilda Thordén har här anlänt till Liinahamari med sin superviktiga last. Lasten bestod av amerikanska jaktflygplan isärtagna och nerpackade i stora lådor som skulle till Sverige och Malmslätt.

En av de svenska redare som snabbt såg möjligheterna var Gustaf B. Thordén – mannen som senare skulle grunda Uddevallavarvet. Thordén hade sedan 1920-talet byggt upp en betydande rederiverksamhet i Finland, med kontor på Brändö utanför Helsingfors och fartyg registrerade under finsk flagg. Genom sitt finska engagemang fick han tidigt kontakt med de kretsar som organiserade sjötransporterna till Petsamo.

Hans rederier deltog i trafiken till Liinahamari med tiotalet fartyg, som användes för att föra in nödvändiga varor till Finland – och i vissa fall även för svenska intressen.  Fartygen seglade under svåra och riskfyllda förhållanden: vädret var hårt, farvattnen minerade och tyska och sovjetiska ubåtar rörde sig i närheten. Men trafiken gav också inkomster. Det berättas i efterhand att en del av Thordéns kapital – det som senare möjliggjorde byggandet av Uddevallavarvet – hade sitt ursprung i Petsamotrafiken.

Så här skriver Gustaf B Thordén själv i sin bok ALLA MINA SKEPP:

Det var dock huvudsakligen vårt rederis fartyg som upprätthöll trafiken över Petsamo detta hektiska år. Ett tiotal båtar som plöjde ishavet fram och åter Finland, Nordamerika. Sommaren detta år reste tusentals människor västerut via Petsamo. Människotrafiken skedde många gånger under förhållanden som inte var bättre än när emigranterna drog västerut under förra seklet. Det var finländare, svenskar, norrmän som ville ut till Amerika.

Mellaneuropéer, ofta judar, kom denna väg under flykten undan det nazistiska våldet. Det fartyg vi förfogade över hade utrymmen för tio till tolv passagerare, vilket inte förslog långt. I detta läge var alla bestämmelser satta på undantag. Ett fartyg med hyttplatser för tolv passagerare lämnade Petsamo med etthundrasextiotre passagerare. I alla upptänkliga utrymmen riggades hängmattor till sängar för att kunna utspisa besättning och passagerare.

Inte långt ifrån tvåhundra människor i en lastbåt och anskaffades ett i kriget använt fält kök. Allt gods som kom från Petsamo eller skulle dit lastades om i Rovaniemi, 600 kilometer söder om Petsamo. Mellan Petsamo och Rovaniemi kördes allt på bilar landvägen. Norrut för utskeppning av styckegods, pappersmassa, cellulosa. Söderut livsmedel, krigsmateriel. Till att börja med var vägen hygglig, men den var inte ämnad för den trafik som uppstår i och med att Petsamo blev Finlands kontakt med världen.

Vårt företag disponerade ett femtontal egna större lastbilar för transporterna. Man beräknar att totalt 1 500 lastfordon trafikerade Petsamo och Rovaniemi. Att vi kunde köra med egna bilar kan du tacka för och Volvochefen Assar Gabrielsson för. Eller ska jag säga att vi hjälpte varandra? I Finland kunde vi omöjligt få tag i lastbilar. I Sverige behövde Assar Gabrielsson delar från Amerika till sina bilar.

Han vände sig till oss med förfrågan om fraktmöjligheter över Petsamo. Jag kastade fram förslaget: Om du får dina bildelar, får vi då köpa bilar i Sverige? Assar Gabrielsson fick hem sina bildelar och från Sverige kom ett dussin stora lastbilar från Volvo. Krigsmaterielet som kom in över Petsamo varierade från ammunition till kanoner. En finländsk artillerist hade efter vinterkriget farit över till Amerika för att köpa vapen.

Det mötte inga hinder. Finland fick amerikanska kanoner från 1917 i långa rader. Man kan beteckna det som anmärkningsvärt att vi under detta år förlorade endast två fartyg. Visst var det beklagligt nog, men en liten tribut med tanke på att fartygens väg var ett hav i vilket kriget fördes våldsamt och drabbade allt för många som stod utanför.

Josefina Thordén bombades och torpederades utanför Färöarna på väg till Petsamo med bensin för det finska flygvapnets räkning.

Carolina Thordén bombades i brand, även hon utanför Färöarna. Josefina Thordén tvingades av engelsmännen in till Färöarna för kontroll av lasten. Även Carolina Thordén måste genomgå denna onödiga kontroll. På så sätt och av den anledningen vågar jag säga, mötte fartygen sina öden.

Petsamotrafiken började tunnas ut på våren 1941. Den sjönk successivt för att vara nästan helt slut i juni.

Men vid den tiden förlorade Petsamo trafiken ändå sin betydelse. Ty tyskarna hade mera marscherat in i Norge och blivit synliga även i vår nordliga värld.

Mellan två världar

Thordén var en pragmatisk affärsman, men hans verksamhet i Finland gjorde också att han hamnade i en känslig position när världsläget hårdnade. Finland kom under fortsättningskriget att stå på Tysklands sida, och många affärsmän med koppling dit betraktades med misstänksamhet av de allierade. Efter kriget tvingades Thordén lämna sina tillgångar i Finland, men han lyckades rädda delar av sitt kapital till Sverige. Det blev grunden till hans nya imperium i Uddevalla – Thordén Lines och Uddevallavarvet.

Ett stycke glömd historia

Petsamotrafiken upphörde sommaren 1941 när Tyskland anföll Sovjetunionen och fronten drogs genom Lappland. Liinahamari hamnade i krigszon, och Finlands korta öppning mot Ishavet stängdes för alltid. Men under den korta tiden hade trafiken hållit liv i ett isolerat land – och gett några få svenska redare, bland dem Gustaf B. Thordén, erfarenheter och resurser som senare fick betydelse för svensk sjöfart.

Lastbilstrafiken utgick från Haparanda via Rovaniemi och vidare på urdåliga (nästan obefintliga) vägar till Petsamo. Petsamo ligger idag i Ryssland och heter Pechenga (ryska: Печенга).

Källor och lästips

• Eric Björklund: 'Petsamotrafiken' del I–II, 1978.

• Svenska Sjöfartstidningen, artiklar 1940–1941.

• Transportarbetaren, reportage om lastbilskonvojerna till Petsamo.

• Gustaf B. Thordéns stiftelse: jubileumsskrift 1984.

• Wikipedia: 'Petsamotrafiken', 'Gustaf B. Thordén'.

* Gustaf B Thordén Alla mina skepp 1962. Nyutgiven 2018.   ///