Reseberättelse från Uddevalla 1816

 

I Bohusläns Hembygdsförbunds och Bohusläns museums årsbok BOHUSLÄN 1982 hittar jag en reseberättelse från 1816. Resenären är Sven Nilsson (1787-1883). Wilhelm Ängermark har redigerat.

Det vi vet om Uddevalla vid den  här tiden är att tio år tidigare, 1806,  inträffade den stora stadsbranden som lade praktisk hela staden i aska. Vi vet också att Uddevalla fick tullfritt importera stora mängder holländskt tegel. Det har sin betydelse i resenärens berättelse. Vi skall inte följa hela hans resa från Göteborg till Norge, utan nöjer oss med det han berättar om staden och dess omgivningar.

Herrestad d. 3 Maj 1816. Vi hafva rest ut genom Uddevalla, en liten, men täck stad med de flesta husen nya och murade af tegel. På ett berg midt i staden syntes en hög, fyrkantig stenbyggnad. Staden omgifves af gråa klippor. Gatorna, belagda med små, men jemna stenar, äro de bästa stengator jag träffat i någon småstad. Från norra sidan har man utsigt öfver staden och en del af viken som der löper in mellan gråa klippor, dels nakna, dels beväxta med fur och gran. Bakom dessa ligga fartyg i skydd för stormen.

Jag har nu åter genomrest en genom landets höjning uttorkad skärgård. Bland gruset på vägen lågo i mängd förvittrade ostron- skal; men hela berg af snäckskal, som här skola finnas (Kapelle skalbank, red. anm.), har jag icke sett. De ligga söder om staden, men jag kom från Trollhättan.

Här såg jag ännu Columba palumbus³) och åtskilliga andra foglar. En hare som sågs i skogen var ännu helt hvit, också ligger snö ännu allestädes i skogen. Boningshusen här äro af trä och äfven hos bönderna stundom med två våningar och gulmålade.

Växtligheten har märkligt utvecklat sig sedan jag reste från Lund, oaktadt ingen enda regndroppe fallit under hela denna tid; dock synas ängarna gröna och rågåkrarne pråla med en liflig grönska. Det är i dag kallt och mulet; måhända kommer snart ett af landtmannen ifrigt efterlängtadt regn.

På vägen till Quistrum far man öfver så branta backar och djupa dälder, att jag förr ingenstädes sett något dylikt. Det är ständigt backe upp och backe ned. De höga klipporna ha strött omkring sig väldiga block, som på något afstånd likna ofantliga byggnadsrui- ner.

Vid den sista backen nedåt stod slaget mot Danskarnes norska armé 1788. Dessa skola hafva haft 10,000 man och Svenskarne blott 750, enligt min skjutsbondes uppgift, som också synes öfver- ensstämma med verkliga förhållandet. Vi veta af Historien, att norska arméen, under befäl af Prinsen af Hessen, inryckte öfver svenska gränsen den 24 Sept. 1788, och att svenska öfversten Tranefält kapitulerade vid Qvistrum den 29 Sept. med sin korps af 6-7000 man och 10 kanoner till förutnämnde prins af Hessen.

Följande dagen, den 30 Sept., intogs Uddevalla af Danskarne, och Venersborg den 3 Oct.

Emellertid hade Gustaf III i tysthet rest från sina arméer, som stodo mot Ryssarne i Finland, och anlände till Göteborg om aftonen den 3 Oct.

Prinsen av Hessen, som hade sitt högqvarter på sätesgården Ström vid lilla Edet, lät genom sin generaladjutant uppfordra Göteborg den 6 Oct., men denna uppfordring blef af Gustaf III sjelf med afslag besvarad. Derefter, den 9 Oct., slöts en vapenhvi- la mellan Gustaf den III och prinsen af Hessen. Detta stillestånd förnyades den 5 Nov., hvarunder norska arméen påskyndade sin återmarsch, så att d. 12 Nov. alla dertill hörande trupper redan voro inom norska gränsen......

Bild Lennart Karlsson ur boken Historien om Uddevalla.

Så här kan staden ha sett ut när Sven Nilsson passerade. Sven Nilsson blev professor 1832 i naturalhistoria vid Lunds universitet. Han var dessutom med.kand. och prästvigd.   ///