Den berömda murgrönan vid Södra vägen

Den här murgrönan vid Södra vägen är berömd men okänd för de flesta. Den besöktes av självaste Carl Linnaeus (senare adlad till Carl von Linné) den 17 juli 1746. Ryktet om murgrönan hade nått honom långt innan han kom till Uddevalla. Han skriver om den i boken VÄSTGÖTA RESA ÅR 1746.

Heder 190 växte strax utanför södra porten av Uddevalla, uppför sidan av Rävgiljeberget. Här voro tvenne stånd, ett på vardera sidan om berget. Den som växte närmast åt landsvägen hade överst upp på sig päronlike löv utan sidesflikar. Desse kvistar buro sina blommor bittida om våren och hava blivit av botanisterna nobiliterade med namn av Hedera poetica. Bönderna bruka bladen att lägga på brännsår, rötsår, rosen och röda ögon, då de strax draga ut hettan bättre än något härtill bekant medikament.

Varföre utomlands svarvas ärter av trädet till fontaneller och löven läggas på fontanellen när han bliver oartig eller antager hetta och inflammation.

     

Bilden tagen idag.

Jag vänder mig till AI och får en utförlig beskrivning av murgrönan:

Ja. Släktnamnet är Hedera; den vanliga svenska murgrönan heter Hedera helix och tillhör familjen araliaväxter.

Vad bilden visar

Det här ser ut som en stor, gammal murgröna i blommande stadium. De små gulgröna blommorna sitter i runda flockar. Blommande skott har vanligen hela, oflikade blad, medan yngre klättrande skott ofta har de klassiska tre till fem flikarna. Det är alltså två växtstadier hos samma murgröna, inte nödvändigtvis olika sorter. Blomningen brukar komma när plantan blivit ordentligt etablerad, ofta efter omkring tio år.

Min bedömning är murgröna, sannolikt Hedera helix. Bladen på bilden är stora och breda, så storbladig murgröna, Hedera hibernica, går inte att utesluta. De blommande, hela bladen räcker inte ensamma för en säker artbestämning; då behöver man bland annat granska yngre skott och bladens undersida. Storbladig murgröna säljs ibland under det allmänna namnet ”murgröna”.

En klättrare som inte är parasit

Murgröna är en vedartad, vintergrön klätterväxt. Unga stammar bildar små häftrötter som fäster mot exempelvis bark, sten och murverk. De används för att hålla fast växten; murgrönan suger inte näring ur trädet den klättrar på. Med åren blir stammarna grövre och plantan kan täcka stora ytor. Vanlig murgröna kan under goda förhållanden klättra många meter.

Sen blomning och värde för djurlivet

Murgrönan blommar ovanligt sent på året, vanligen under hösten. De små blommorna ger nektar och pollen när många andra växter redan blommat över. Senare bildas bär som mognar först följande säsong. Bären äts av fåglar, och det täta, vintergröna bladverket ger skydd och boplatser åt fåglar och smådjur.

Arten hör naturligt hemma i stora delar av Europa och finns vild i Sveriges södra kusttrakter, däribland västra Sverige. Murgröna är också Gotlands landskapsblomma.

Giftighet

Murgröna ska inte ätas. Giftinformationscentralen uppger att växten, särskilt bladen, innehåller irriterande ämnen. Förgiftningar är ovanliga, men förtäring kan ge magont, illamående, kräkningar och diarré.

En aktuell uppgift om fridlysning

Murgröna var tidigare fridlyst i Västra Götalands län. Från den 1 november 2026 omfattas den inte längre av det artspecifika fridlysningsskyddet efter en ändring i artskyddsreglerna. Föreskrifter för exempelvis naturreservat kan fortfarande gälla separat.

Om plantan på bilden är storbladig murgröna är det också en liten skillnad värd att känna till: Riksförbundet Svensk Trädgård beskriver Hedera hibernica som en art med hög risk att sprida sig i naturen, medan Hedera helix är inhemsk i Sverige. Bilden räcker dock inte för att avgöra vilken av dem det är. 

När huset på berget ovanför murgrönan byggdes för en del år sedan var jag rädd för att murgrönan skulle ta skada, men den klarade det och är idag grönare och vackrare än tidigare.

Har du inte varit och tittat på den så gör det!   ///