När vi pratar om hur Uddevalla fick sina raka gator och sitt rätvinkliga centrum, pekar vi nästan alltid på den stora stadsbranden 1806. Men sanningen är att försöken att modernisera vår krokiga, medeltida stadsplan började långt tidigare. Redan 1690 gjordes ett seriöst försök att rita om staden – men Uddevallaborna totalvägrade.
Uddevallas historia är tyvärr kantad av bränder. Men medan bränderna under 1500- och början av 1600-talet berodde på krig och plundring, var katastrofen den 9 maj 1690 en civil olycka. Lågorna slukade snabbt i stort sett hela de västra och södra delarna av staden, medan området kring kyrkan mirakulöst klarade sig.
Den misslyckade stadsplanen 1690
Efter branden såg statsmakten, i form av Bohusläns dåvarande guvernör Johan Benedict von Schönleben, en gyllene chans. Istället för att bygga upp det oordnade gytter av trähus som just brunnit ner, ville han modernisera Uddevalla. Han gav ingenjören Frederic Sixtus i uppdrag att rita en helt ny stadsplan.
Bara en dryg månad efter branden, den 12 juni 1690, presenterade Sixtus sin "geometriska karta". Det var en modern, rätvinklig plan med raka gator som skulle förhindra framtida bränder från att sprida sig lika lätt.
Men planen stannade på papperet. Uddevallaborna var i akut behov av tak över huvudet och hade varken tid eller lust att anpassa sig till överhetens nya linjaler. Man struntade helt enkelt i Sixtus ritningar och byggde envist upp sina nya hus på exakt samma krokiga, medeltida tomtgränser som före branden. Det enda fysiska spår vi har kvar från den dagen 1690 är det tjocka, svarta lager av kol och sot som arkeologer än idag stöter på när de gräver i centrala Uddevalla.
1806 – När staten tvingade fram en ny stad Det skulle dröja drygt hundra år, till den 29 juli 1806, innan myndigheterna fick sin vilja igenom. När hela staden på nytt lades i aska och 4 000 invånare blev hemlösa, fanns det ingen återvändo.
Den här gången tilläts inte invånarna att bygga upp staden som de ville. En ny rätvinklig stadsplan tvingades igenom med hårda krav. Man anlade breda, raka gator – så kallade brandgator – som skulle fungera som barriärer om elden var framme igen. För att ytterligare säkra staden gavs specialtillstånd att tullfritt importera holländskt tegel, vilket ledde till att stenhus började ersätta den farliga trähusbebyggelsen.
Att gå genom centrala Uddevalla idag är att gå genom resultatet av branden 1806. Men nästa gång du promenerar längs våra raka gator, skänk en tanke till de envisa Uddevallaborna 1690 som vägrade låta ingenjörerna bestämma var deras hus skulle stå! ///
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar