Tåget över Stora och Lilla Bält som ledde till att vi nu är svenskar

Idag för 368 år sedan, 6 februari 1658, inledde Karl X:s armé det spektakulära tåget över Stora och Lilla Bält. Det var inledningen av försvenskningen av bl a Uddevalla och Bohuslän.

Tåget över Bält räknas ofta som en av de djärvaste och mest avgörande krigshändelserna i svensk historia. Det var en kombination av strategiskt risktagande, extrem väderlek och militär skicklighet som ritade om Nordens karta för alltid.

 Bakgrunden: Ett krig på två fronter

Året var 1657. Sverige var djupt invecklat i krig i Polen. Danmark såg då sin chans att hämnas tidigare förluster och förklarade krig mot Sverige, i tron att den svenska armén var fastlåst på kontinenten.

Men Karl X Gustav agerade blixtsnabbt. Istället för att stanna i Polen marscherade han med rasande fart (ilmarsch) genom Pommern och Mecklenburg upp till Jylland. På kort tid ockuperade svenskarna hela Jylland, men där tog det stopp. Den danska flottan blockerade vägen till de danska öarna, och utan skepp kunde kungen inte nå Köpenhamn.

2. "Lilla istiden" kommer till undsättning

Vintern 1657–1658 var extremt kall, en del av det klimatfenomen som kallas Lilla istiden. Vattnet mellan Jylland och Fyn (Lilla Bält) började frysa.

Kungen stod inför ett val: Vänta på våren och riskera att bli anfallen av allierade styrkor, eller chansa på isen.

Övergången av Lilla Bält (30 januari 1658)

På morgonen den 30 januari bedömde man att isen var tillräckligt tjock. Svenska kavalleriet red ut på isen söder om Frederiksodde (nuvarande Fredericia). Det var ingen promenadseger – på Fyns strand väntade runt 3 000 danska soldater.

• Svenskarna red i stridsformering över isen.

• Isen sviktade och brast på vissa ställen; Ulrik C. Gyldenløves danska regemente bjöd på hårt motstånd.

• Trots förluster lyckades svenskarna besegra danskarna, ta sig i land och ockupera Fyn.

---

3. Det livsfarliga beslutet: Stora Bält

Nu stod armén på Fyn. Men Köpenhamn låg på Själland, på andra sidan Stora Bält. Detta sund är betydligt bredare och strömmarna gör isen förrädisk.

Här kliver Erik Dahlbergh in i historien. Han var generalkvartermästare och fick i uppdrag att undersöka isens bärighet. Kungens rådgivare och generaler (bland annat Carl Gustaf Wrangel) var skeptiska och tyckte det var galenskap. Men Dahlbergh rapporterade att isen skulle hålla – om man tog en omväg.

Citat: När generalerna tvekade ska Dahlbergh ha sagt: "Jag vågar med mitt huvud svara för att isen ska bära, om man bara tar den väg jag anvisar."

Karl X Gustav tog beslutet: "Nu eller aldrig."

4. Marschen över havet

Natten till den 6 februari 1658 inleddes den historiska marschen. Istället för att gå raka vägen över till Själland (vilket hade varit självmord på grund av strömmarna), tog armén en rutt via öarna söderut:

1. Fyn → Langeland: En sträcka på ca 12 km.

2. Langeland → Lolland: Också ca 12 km. Här var isen som svagast.

   • Det dramatiska ögonblicket: Isen brast under kungens vagn och delar av två skvadroner (trupper) drogs ner i djupet och drunknade. Men huvudstyrkan fortsatte.

3. Lolland → Falster → Själland: Armén nådde till slut fast mark på Själland.

Totalt marscherade omkring 9 000 till 12 000 man (mestadels ryttare) över det frusna havet.

Här är en karta som visar de viktigaste hållpunkterna för den svenska arméns marsch över isarna 1658.

Här är markerat de städer och platser som markerar rutten, från Jylland i väster till Själland i öster.

Rutten steg för steg (följ nålarna från väster till öster):

1. Fredericia (Frederiksodde): Härifrån utgick armén den 30 januari för att ta sig över Lilla Bält till Fyn.

2. Svendborg: På södra Fyn samlade Karl X Gustav trupperna för det stora vågspelet över Stora Bält.

3. Rudkøbing (Langeland): Första anhalten på marschen över isen.

4. Nakskov (Lolland): Efter att ha passerat Langelandsbältet (där isen brast för kungens vagn) landsteg man på Lolland.

5. Nykøbing Falster: Armén fortsatte österut över öarna mot Falster.

6. Vordingborg: Slutmålet på Själland. När svenskarna nådde hit låg vägen mot Köpenhamn öppen, vilket tvingade fram freden.

 Vintern 1657–1658 var extremt kall, en del av det klimatfenomen som kallas Lilla istiden. Vattnet mellan Jylland och Fyn (Lilla Bält) började frysa.

Kungen stod inför ett val: Vänta på våren och riskera att bli anfallen av allierade styrkor, eller chansa på isen.

Panik i Köpenhamn och Freden i Roskilde

När nyheten nådde Köpenhamn att den svenska armén stod på Själland utbröt panik. Den danska kungen, Fredrik III, hade inget försvar redo. Den svenska armén hade "gått bakvägen" in i Danmarks hjärta.

Fredrik III tvingades kapitulera omedelbart för att rädda sin krona.

Freden i Roskilde (26 februari 1658) blev en katastrof för Danmark och en triumf för Sverige. Sverige fick sina nuvarande "naturliga gränser".

Sverige vann:

• Skåne

• Blekinge

• Halland (som man tidigare bara haft på 30 år)

• Bohuslän

• Trondheims län (i Norge)

• Bornholm

(Notera: Trondheims län och Bornholm återtogs av Danmark-Norge två år senare, år 1660, men de sydsvenska landskapen förblev svenska.)   ///