Nostalgiskt besök på Ramsvikslandet

(Fundamentet till bryggan på Ramsvik gjordes som synes av 10 kompaniet 1970)

I morse var det ett strålande väder och prognosen likaså. Vi åker till Ramsvik bestämde vi. Sagt och gjort! I 17:s gamla övningsområde på Ramsvikslandet heter egentligen Grosshamn.

Där har jag varit otaliga gånger, allra flest i tjänsten. Bad, fiske, lugn och ro både för de värnpliktiga och befälen. Oftast var vi där i augusti - september och före motoriseringen i slutet av 1970-talet cyklade vi dit. Det tog en hel dag.

Vill man se stenriket Bohuslän så kan jag inte tänka mig en bättre plats. Havet når ända in till Grosshamn och mängder av minnen dyker upp då man nuförtiden går där och ser sig omkring. Befälsbaracken, bastun, matsalsbaracken och två manskapsbaracker är rivna.

Nytt för det här besöket var att man iordningsställt en parkeringsplats uppe vid bommen, vilket var bra. Det sparade några steg från parkeringsplatsen vid Fykan, där man annars fått ställa bilen.

På håll såg vi en person ute på klipporna där badplatsen och bastun låg tidigare. När jag som bäst höll på att berätta minnen för hustrun dök personen från klipporna upp. Det visade sig vara förre kollegan på I 17, Einar Fredriksson.

Einar hade inte varit på Ramsvik på minst femton år så det var förstås mycket som var förändrats sedan sist, men ändå inte.

Och gissa om vi började minnas episoder. Snart var vi i full gång med berättandet på temat: "Kommer du ihåg....?"

Som t ex befälstoaletten. Sveriges i särklass vackraste torrdass! Hit drog man sig tillbaka då nöden var stor. Den låg kanske 50 meter från befälsbaracken, där man vanligen kojade, och i mörker, hård vind och ösregn kunde det vara problem att hitta det. Väl där hörde man hur vinden ven och regnet slå mot taket. Det fanns två "eldrör" men jag minns inte att jag nånsin satt där tillsammans med någon kollega.

Här satt också någon av de mer konstnärliga kollegerna, jag har glömt vem, och målade av kustlandskapet utanför genom fönstret mot havet.

Och den här stenkällaren har jag ett alldeles särskilt minne ifrån. Kapten S stod där inne och förberedde hummerkokningen, på olaga tid förstås. Till saken hör att det är väldigt lågt i tak så han kunde inte stå upprätt med sina sysslor. Då kom kapten E förbi och fick syn på sin kollega därinne. Kapten E smög fram till ingången och ropade sedan det högsta han kunde: "FESKERIII-TILLSYYYYN!"

Reaktionen blev våldsam. Kapten S for från sin framåtböjda ställning upp mot ett förväntat upprättstående, men som sagt, taket tog emot och han slog sig väldigt illa i huvudet.

Ja, så där höll vi på en stund och drog oss till minnes episoder ur våra yrkesliv. Kul var det i alla fall att träffa en gammal kollega så där oväntat. Einar skulle vidare mot Tanumshållet för att närvara på måndag kl 0700. Ni vet väl vad som går av stapeln då? Bohusläns älgjakt, hummerpremiären förstås! //

"Bastun uppeldad!" - militärminnen

(Bastun på Ramsvik)

Förutom kasernetablissemanget i Uddevalla hade Bohusläns regemente två övningsläger, Ramsvik och Backamo. Och på båda platserna fanns det vedeldad bastu. Och då och då brann bastun. Själv har jag varit med om två bastubränder, en på vardera stället.

Men vi börjar från början. Ramsvik i yttersta havsbandet norr om Smögen var (och är faktiskt fortfarande) en ljuvlig plats. Kompanierna brukade vara där ett par veckor i augusti och en bit in i september.

Regementschefen, överste Smedmark, älskade att bada bastu på Ramsvik. Då han skulle dit på ett sedvanligt besök ringde han ut till lägerkommendanden sergeant B, och gav order: "På torsdag kommer jag ut och då skall bastun vara uppeldad!" - Och som ni förstår bar det sig inte bättre än att lägerkommendanten sergeant B, i sin iver över att ha bastun ordentligt uppvärmd då regementschefen skulle komma ut, råkade elda så hårt att bastun brann upp några timmar innan överste Smedmark skulle anlända.

Ja, det gick ju inte att göra någonting åt det och när regementschefen anlände gick sergeant B fram till honom, gick upp i enskild ställning, gjorde honnör och anmälde: "Överste bastun uppeldad!" Smedmark hade ingen svårighet att dölja sin besvikelse och irritation och sa: "På måndag kommer jag tillbaka, och då SKALL jag bada bastu!" Och givetvis var bastun då uppbyggd igen.

Mitt eget minne från bastubrand på Ramsvik inträffade i början av 1970-talet då vi låg där med ett spaningskompani. När vi låg ute på det sättet gällde det att så få befäl som möjligt övade beväringarna medan de övriga njöt av lägerlivet, som fiske och andra trevliga saker.

På min pluton hade jag en värnpliktig befälselev som hette Johansson. Han hade råkat skada handen och kunde inte delta i dagens övningar så honom satte jag att hålla bastun uppvärmd hela dagen och in mot kvällen. Tilläggas kan att de värnpliktiga var ganska nyinryckta och fortfarande lite stela och nervösa i sitt uppträdande gentemot oss överordnade.

Vid halvsjutiden på kvällen satt jag och mina kolleger i befälsbaracken och småpratade och kompanichefen kapten S-R var också med. Då hör vi plötsligt springande steg på berghällen utanför baracken. Stegen upphörde och en försynt knackning hördes. Kompanichefen ropade: "Kom in!" - Dörren öppnades och in steg nämnde befälselev Johansson. Johansson gjorde ställningssteg innanför dörren och sa lugnt: "Kapten, befälselev Johansson anmäler sig!" - "Jaha, svarade kompanichefen, "vad vill Johansson?" - "Jo kapten, jag undrar om det finns en hink?" - Kapten S-R anade vad som var å färde och sa: "Johansson, brinner bastun?" - "Ja, kapten!"

Sedan blev det fart. Alle man rusade ut ur befälsbaracken och sprang mot bastun. Sergeant Lj. slet med sig en pulversläckare från befälsbaracken och när vi kom fram till bastun stod den i ljusan låga. Sergeant Lj tog på sig sin regnkappa och försvann med brandsläckaren in genom bastuns dörröppning. Han tömde brandsläckaren och kom ut efter ett tag och såg ut som en snögubbe - alldeles kritvit av allt pulver. Och bastun då? Jo den fortsatte att brinna. Den var byggd av järnvägsslipers och branden hade fått ordentligt fäste.

Och som sagt på Backamo fanns det givetvis också en bastu. Och det var samma sak där, bastun hölls varm dagarna i ända. En eftermiddag tog det eld. Till saken hör att alla kompanier som vistades på Backamo övades i åtgärder vid brand.

Nere vid Grinnerödssjön fanns ett skjul. I det stod en motorbrandspruta och där hängde även brandslang i flera längder för att kunna kopplas ihop så att de nådde upp till de stora manskapsbarackerna eller bastun.

Nu hör det också till saken att lägerkommendanten furir S. inte tillät att man använde den "skarpa" brandslangen vid övning eller utbildning. Den var reserverad för en riktig brand.

Vid det här tillfället var bl a en brigadstab och ett brigadstabskompani på platsen. Brigadchefen, överstelöjtnant John Petersson, tog livlig och aktiv del i brandbekämpningen. Alla visste vad de skulle göra och snart var tillräckligt mycket slang ihopkopplad så att det räckte fram till bastun. Brigadchefen tog själv hand om sprutmunstycket och vände sig ned mot Grinnerödssjön och ropade: "Vatten!"

Strax hörde man brandsprutans motor starta och nu väntade man på att den hittills platta brandslangen skulle styvna som ett tecken på att vatten var på väg. Ni anar säkert vad som hände? - "Ja, just det! - De som sprang för att hämta slang och koppla ihop densamma hade tagit övningsslangen i stället för den "skarpa" och övningsslangen läckte som ett såll.

Så istället för en snabbt styvnande brandslang fick vi se mängder av vattenkaskader som sprutade åt alla håll runt slangen. Så småningom närmade sig vattenkaskaderna brigadchefen där han stod och höll i munstycket beredd att öppna kranen. När han slutligen hade fått vatten ända fram vred han så på kranen och en enda stråle sköt ur ur munstycket cirka en meter och sedan droppade det bara ur den.

Att se brigadchefen överstelöjtnant John Petersons ansiktsuttryck just då är ett minne för livet. Först stor förvåning och sedan skrattade han så att han vred sig där han stod. Mellan skrattsalvorna kunde vi höra honom kvida: "Ring brandkåren!" //