Transporten av det holländska teglet till Uddevalla var en process som helt förlitade sig på den tidens sjöfartsteknologi – segelfartyg. I början av 1800-talet var ångfartygen fortfarande i sin linda och användes främst för passagerartrafik. För tunga bulkvaror som tegel var det seglande fraktskutor som gällde.
Sjöresan från Holland
Teglet, av typen "klinker" som var en stor holländsk exportvara, lastades i någon av de många hamnar längs flodmynningarna i Nederländerna, där tegelbruken var koncentrerade. Amsterdam och Rotterdam var centrala exporthamnar med goda förbindelser till produktionsorterna.
Fartygen som användes var troligen robusta och anpassade för Nordsjöns ofta krävande förhållanden. Vanliga fartygstyper i den här typen av fraktfart var tvåmastade briggar eller mindre kustfarare som galeaser och jakter. En brigg under denna tid kunde ha en lastkapacitet på upp till 300 ton, medan de mindre fartygen tog betydligt mindre.
Med tanke på att ett holländskt tegel från denna tid var mindre än dagens standard och vägde uppskattningsvis mellan 1,5 och 2 kilo, kunde ett större fartyg som en brigg lasta över 100 000 tegelstenar per resa. För att transportera "många tusentals ton" tegel krävdes det således ett stort antal skeppslaster under återuppbyggnadsåren.
Själva resan från Nederländerna till Uddevalla var en omständlig seglats. Fartygen navigerade upp längs den jylländska kusten, genom Skagerrak och Kattegatt för att slutligen nå den svenska västkusten och Byfjorden in till Uddevalla. Resan var helt beroende av väder och vind och kunde ta allt från några dagar till flera veckor.
Lossning i Uddevalla hamn
Vid ankomsten till Uddevalla, som på den här tiden var en av Sveriges större import- och exporthamnar, möttes fartygen av en hamn som, trots branden, var full av liv. Själva lossningen av teglet var en helt manuell process. Fartygen stannade utanför hamninloppet och lasten fick lastas över i Pråmgillets pråmar.
Det fanns inga moderna kranar eller maskiner. Istället var det hamnarbetare, så kallade "bärare" eller "säckdragare", som bar eller kärrade teglet från fartygen till kajen. Tegelstenarna langades från man till man, eller lastades på skottkärror och dragkärror för vidare transport till de olika byggarbetsplatserna i staden. Med tanke på de enorma mängderna tegel var detta ett både tidskrävande och fysiskt ansträngande arbete som sysselsatte många Uddevallabor.
De hus som idag finns kvar med det holländska teglet, däribland det Sillgrenska huset och Hasselbackshuset, står som tysta vittnen om denna omfattande och avgörande import. Frakten av det holländska teglet var en livlina för det brandhärjade Uddevalla och en förutsättning för stadens snabba återuppbyggnad och den arkitektoniska karaktär som än idag präglar dess centrala delar.
Sockerbruket från 1808 drevs av Petter Brunjeansson och såldes 1832 till Jacob Trahn.