En riktig solskenhistoria

Arkivbild

På hembygdsföreningens berättarkafé nyligen berättade Karin Christiansson, 93, denna solskenshistoria.

Jag ska berätta en Solskenshistoria. Det hände när det var fjordfestivalen här i Uddevalla. Jag skulle inte på fjordfestivalen, men jag skulle i några andra ärenden i stan. På Kungsgatan var det uppställt en massa småstånd. Sen hade de tvärsöver gatan dragit en elkabel och så var den skyddad av en kåpa över som var kanske fyra centimeter hög. Rullatorn rullade över den väldigt lätt. Men det gjorde inte jag, utan jag snubblade på den och trillade framåt och rullatorn fortsatte att rulla.

Så höll jag på att ramla över rullatorn. Ett, tu, tre så befann jag mig i famnen på en ung man. Då tänkte jag så här, att till forna tider återgår min tanke så gärna. Det var en ung man, han var väl i 25-30-årsåldern. Vi stod där och höll om varandra en bra stund, för jag blev lite yr och uppskakad. Jag är väldigt rädd för att ramla, för jag äter blodförtunnande medicin. Slår man huvudet i så kan det vara kört.

Men i varje fall, “vi går och sätter oss på den här bänken där”, sa han. “Och så går jag in och köper någonting du får att dricka. Det kanske du behöver ha.” “Nej”, sa jag, “det tror jag inte.” 

Så satt vi på bänken och pratade. Så frågar han: “Vad ska du göra nu?” Då sa jag: “En del ärenden, men jag tror jag åker hem istället.” Då följer han mig till busshållplatsen på Kampenhof. Sitter där med mig och väntar tills bussen kommer, hjälper mig upp på bussen med rullator och ser till att jag får satt mig.

Så säger han: “Om du känner dig yr så dra dig inte för att be någon om hjälp, för jag kan inte följa med dig längre.”

Det var en ung man, 25-30 år. Det var helt enastående. Jag har upptäckt att så hjälpsamma folk är när man kommer med rullator. Jag får alltid hjälp på bussen, överallt. Alla dörrar öppnas per automatik när jag kommer. Jag tycker det är enastående och jag tycker det är viktigt att berätta detta.   ///

En historisk genomgång av Skansberget betydelse och strider i Bohuslän

Bilden bygger på Erik Dahlbergs skisser Suecia Antiqua et Hodierna.

Nedanstående text är en transkribering av Holger Rehnbergs föredrag om Skansberget. Föredraget hölls 1990 två år innan regementet skulle läggas ned.

En historisk genomgång av Galleberget och dess strategiska betydelse genom århundradena presenterades under mötet. Fokus låg på befästningens roll under olika krig mellan Sverige, Danmark och Norge samt dess koppling till Uddevallas försvar. Diskussionen avslutades med reflektioner kring betydelsen av militär närvaro i regionen utifrån ett historiskt perspektiv.

Skansbergets geografi och tidiga historia

• Namnet Skansberget (ursprungligen Galleberget) härstammar från ordet galge, då platsen tidigare fungerade som en avrättningsplats.

• Berget är cirka 50 meter högt och var för 400 år sedan mer omgivet av vatten än i dag, vilket gjorde det till en strategisk landtunga.

• Under 1600-talet saknade berget vegetation och var helt kalt, vilket gav fri sikt över vägarna mot Strömstad, Göteborg och Vänersborg.

• Fornborgar har funnits på platsen sedan urminnes tider, men inga synliga lämningar finns kvar på grund av senare tiders terrängförändringar.


Befästningens konstruktion och de första krigen

• Den danske kungen Christian IV beordrade 1612 att 400 snickarkunniga bönder skulle bygga en befästning på berget.

• Anläggningen var främst en trä- och jordkonstruktion med dubbla plank och stenfyllning, snarare än en ren stenfästning.

• Befästningen bestod av en inre redutt för högvakten och en 350 meter lång fästningsgördel med fyra bastioner.

• Under Brännefejden 1612 brände den svenske befälhavaren Jesper Kruus ner Uddevalla, medan den norske befälhavaren svarade med att bränna ner Vänersborg.

• Vid Hannibalsfejden 1643–45 anföll general Harald Stake skansen men misslyckades med att inta den på grund av för svagt artilleri.


Övergången till svenskt styre under 1650-talet

• Vintern 1658 belägrade Harald Stake skansen på nytt under en period av extrem kyla.

• Den norske kommendanten Ivar Krabbe försvarade området, men garnisonen under Sven Sjön tvingades till slut ge upp.

• Kapitulationen berodde till stor del på kylan och bristen på ved att elda med på det kala berget.

• Efter freden blev Bohuslän och skansen svensk egendom.


Stridigheterna under Karl XI:s krig 1679

• Riksamiral Magnus Stenbock anlände i juli 1679 med en armé bestående av 1400 infanterister och 3000 kavallerister.

• Arméns sammansättning ansågs olämplig för att inta en befäst plats, och artilleriet var för svagt för att slå bräsch i försvarslinjen.

• Svenska trupper försökte sätta eld på byggnaderna på berget med glödande kulor, men den norska besättningen lyckades släcka bränderna.

• Den norske befälhavaren Gyldenløve landsteg med trupper från galärer vid Störvik och lyckades blockera de svenska anfallsförsöken.

• Stillestånd och fred i Lund i september 1679 ledde till att de norska trupperna utrymde platsen och skansen återgick till Sverige.


Karl XII och händelserna i Uddevalla 1718–1719

• Efter Karl XII:s död 1718 fördes hans lik till Uddevalla för balsamering, vilket utfördes av kirurgen Melchior.

• En fältriksdag hölls på torget i Uddevalla där Fredrik av Hessen accepterade villkor om att avskaffa enväldet för att säkra tronföljden.

• General Rehnskiöld organiserade 1719 försvaret av Bohuslän och rustade upp skansen med nya kanonställningar på närliggande berg.

• Den danske sjöhjälten Tordenskiöld rekognoserade vid bergets fot med galärer men drog sig tillbaka efter att ha mött kraftig svensk eld.

• Detta var sista gången skansen var involverad i direkta stridshandlingar.


Skansens förfall och modern tid

• Under 1700-talet övergavs skansen och byggnaderna tilläts förfalla, även om tunga kanoner låg kvar på vallarna under lång tid.

• Platsen användes under en period som häkte av Uddevalla stad innan den lämnades helt.

• År 1936 genomfördes en enklare restaurering av vallarna för att markera de historiska befästningarna.


Slutsatser och framåtblick

• Historiska exempel visar att Bohuslän varit sårbart för invasioner varje gång det lokala regementet varit stationerat på annan ort eller varit avvecklat.

• Erfarenheter från krigen 1675, 1788 och 1808 understryker vikten av lokal militär närvaro för att säkra gränsen.

• En frågeställning lämnades öppen gällande konsekvenserna av att det nuvarande regementet ska avvecklas om två år.   ///

Vägbron över Bodeleån fortfarande öppen - stängs först efter kommande helg

Fortfarande är vägbron över Bodeleån öppen. Det går att köra över bron kommande helg och det är först måndagen den 19 oktober som den stängs av.

Snäckan är alltså öppen denna veckan och under kommande helg. Men under avstängningen så kommer Snäckan att vara stängd.  ///
 

Större stads- och kvartersbränder i Uddevalla

AI-genererad bild som bygger på ett foto från 1863, men kunde lika gärna vara från 1806.
 

Större stads- och kvartersbränder

År	Brandens omfattning
1612	Staden brändes av svenska trupper under krigsåren. Den så kallade Brännefejden.
1644	Ännu en krigsbrand; den arkeologiska rapporten beskriver den som stor, men omfattningen är osäker. Men vid denna branden brann kyrkan ner. Den var av trä. Nu beslutades att bygga en ny kyrka i sten som inte skulle kunna brinna. Det tog 12 år att få den färdig, dvs 1656. Två år innan Uddevalla blev svenskt.
1679	En mer begränsad brand. Rådhuset hörde till det som drabbades.
9 maj 1690	En omfattande brand förstörde västra och södra delarna av staden. Området kring kyrkan klarade sig.
20 november 1738	80 hus i stadens norra och bäst bebyggda del brann ner.
29 juli 1806	Den stora stadsbranden började i apotekare Bergius lada. Branden spreds genom centrum; stadens omkring 4 000 invånare blev utan hem.
1859	En våldsam kvartersbrand ödelade fem kvarter. Enligt brandrullorna brann 26 fastigheter ner till grunden.
1860	Bränder drabbade kvarteren Banken och Åberg. Elden nådde rådhusets västra flygel, men där lyckades man begränsa den.
1864	Flera byggnader i kvarteret Bilde skadades svårt.
1871	28 fastigheter förstördes i kvarteren Gyldenlöwe och Sundberg.

Kempenskölds stadsplan 1697. Då staden brändes i 1690 års brand var det tänkt att en ny stadsplan skulle göras. Kung Karl XI sände därför hit ingenjör Sixtus som gjorde en ny stadsplan, men det var för många hus som stod kvar efter branden och planen kunde därför inte genomföras.

Den nya stadsplanen efter 1806 års brand. Den blev klar 1807. Man tog den här gången fram Sixtus plan efter 1690 år brand och den kunde nu ligga till grund till 1807 års plan.

Folk som fått sina hus nedbrända kunde inte vänta på en ny stadsplan utan byggde upp sina hus där de hade legat före branden. När stadsplanen fastställdes var det därför 50 hus som låg på fel ställe i enligt den nya planen. Dessa hus fick därför rivas.

Man hade anlagt Hamngatorna i 1807 års stadsplan. Främst för att elden inte skulle ta sig över Bäveån. Men vid 1859 års brand brand hela fem kvarter, ett av dem på anda sidan år.

Tio kvartersbränder i den centrala staden ägde således rum 1859 - 1871.

Som en hjälp till återuppbyggnaden efter 1806 års brand fick staden tullfritt importera holländskt tegel. Många av dessa tegelbyggnader står fortfarande kvar i centrala staden.   ///

Berättarkafé måndag 12 oktober kl 14.00 i Wessmanska huset

På måndag den 12 oktober kl 14 är det dags för nästa berättarkafé i Wessmanska huset.

Vi berättar minnen för varandra och har du något du ville berätta om är du välkommen att göra det. Ingen entréavgift. Du betalar bara för fikat.

ALLA VÄLKOMNA!!!   ///

 

Seminarium och stadsbränder

En och annan kanske såg att jag la ut en bild på ett hotellrum på Instagram? Jag åkte till Halden igår och idag föreläste jag om Uddevallas stadsbränder i den gamla teaterbyggnaden i Halden.

Vi var några lokalhistoriker som berättade om våra respektive stadsbränder. Seminariet anordnades till minne av Haldens stora stadsbrand 1826, således för exakt 200 år sedan.

Fredrikshalds Teater, som den heter, är en gammal fin teater och det var där seminariet hölls under ledning av Bodil Andersson från Østfoldmuseene.

Steinar Wilhelmsen är en lokalhistoriker som berättade om 1826 år brand. Han har en hemsida som är mycket intressant. Den når man om man klicka HÄR . Kanske något för Uddevallabloggen att ta efter?

 

Peter Dafteryd berättade om Strömstads stadsbränder. Peter är tidigare kommunstyrelseordförande och brinner för lokalhistoria.

Jag kommer snart med en artikel om Uddevallas stadsbränder.   ///

Nu har den kommit - Uddevalla Fotoklubbs jubileumsalmanacka

Årets Uddevallaalmanacka är en jubileumsgåva i dubbel bemärkelse. Det är 40:e året i följd som fotoklubben producerar och ger ut almanackan med gamla Uddevallamotiv, samtidigt som Uddevalla Fotoklubb firar 50 år under 2027.

Detta uppmärksammas genom att utöka årets almanacka med fyra extra sidor.

Almanackan finns att köpa på de vanliga ställena. Hallmans bokhandel, Bohusläns museum, Böcker och blad på Torp och givetvis också direkt av fotoklubben på mejladress info@uddevallafotoklubbe.se   ///

Vägavstängning - brorenovering - vecka 42 till vecka 48

Det gäller vägbron över Bodeleån som nu äntligen skall renoveras.

Bild från november 2016 då vägbron smalnades av.

Förra hösten lade jag ett medborgarförslag att bron efter nio år äntligen måtte renoveras som det var tänkt. Jag var och talade för förslaget på Samhällsbyggnadsnämndens möte som beslutade att detta nu skall ske. Av olika skäl så fann man att den bästa tiden är nu på hösten oktober - november. Mitt förslag var att det skulle ske i januari, men det fanns skäl till att det inte kan göras då. Det är ju förstås inte optimalt att denna bro stängs av helt i 4-6 veckor.

Det påverkar många som bor och har företag på Gustafsberg.

Vi som behöver använda bron hänvisas till den gamla landsvägen från Oxeskallebackarna och söderut till Groheds station eller omvänt. En sträcka på 3,5 kilometer.

Skall vi sedan vidare in mot stan, så får vi köra vägen över Groheds mosse och Bratteröds bro, eller omvänt.

Totalt sett blir detta en omväg på 9,5 kilometer under 4 - 6 veckor så det blir att planera sina körningar. Lägg därtill att det pågår broarbeten vid Bratteröds bro där trafikljus reglerar trafiken.   ///

Kaplans Konfektionsfabrik i Uddevalla

Från SVT Play. Markus och Anna och deras tre barn.

Igår kväll, 5 oktober 2026, gick det ett intressant dokumentärprogram på SVT och det ligger nu på SVT Play. Det heter "Skräddarna från Noverzev". Det beskrevs så här: 1906 kom de två unga ryskjudiska bröderna Kaplan till Sverige. De startade 1909 Kaplans konfektionsfabrik, som snabbt växte och blev ett av Sveriges ledande konfektionsföretag.

Jag såg inte programmet själv men fick det berättat för mig och blev givetvis nyfiken då det handlade om Uddevalla.

AB Kaplans Konfektionsfabrik (ibland omskrivet som M. Kaplans Konfektionsfabrik) var en högst verklig verksamhet i staden och utgjorde en del av Uddevallas starka tekohistoria, verksam under samma era som jättar som Schwartzman & Nordström och Uvakläder.

Grundande: Verksamheten startades 1909 av de ryskfödda bröderna Marcus Kaplan (1885–1954) och Oscar Kaplan (1888–1977), som hade invandrat till Sverige tre år tidigare.

Drift och inriktning: Marcus Kaplan fungerade som verkställande direktör och brodern Oscar som disponent. I Svensk industrikalender (bland annat från 1947) finns bolaget upptaget i Uddevalla med inriktning på damkonfektion (kappor och dräkter), samt med ett eget representationskontor i Stockholm.

Generationsskifte: När Marcus Kaplan gick bort 1954 tog hans svärson Samuel Gerov över som VD, medan Oscars son Harry Kaplan (född 1920) klev in som vice VD.

Ett intressant lokalhistoriskt person-sidospår är att Marcus son, Bruno Kaplan, föddes i Uddevalla 1914 och med tiden kom att bli en välkänd överläkare och medicinsk författare i Stockholm.

Kaplans är en spännande pusselbit i stadens industrihistoria som ibland hamnar i skuggan av de allra största varumärkena, men vars entreprenörs- och släkthistoria mycket väl skulle kunna bära ett framtida inlägg på bloggen.

Vet du något om företaget? Var låg det och var bodde familjerna Kaplan?  Och framför allt - titta på programmet!  /// 

Asplundsgatan västerut

Asplundsgatan västerut så som det såg ut en gång i tiden. I gatans förlängning skymtar vi det Petersonska huset på Söder. Det huset finns kvar än i dag.   ///
 

Att flytta ett hus förr i tiden

Kanske någon känner igen huset på bilden? Jag gör det inte.

När ett äldre trähus såldes för att flyttas eller återanvändas köpte man ofta i praktiken en färdig byggnad i delar. Det var särskilt praktiskt med timmerhus: stockarna var fogade i varandra och en hel stomme kunde tas ned och sättas upp igen. Det var vanligt att återanvända både hela stommar och delar av äldre hus.

Arbetet började med att man undersökte huset och avgjorde vad som gick att ta till vara. Man kunde märka stockar och andra byggnadsdelar så att de hamnade på rätt plats igen. Vid en noggrann flytt dokumenteras timret på en uppmätningsritning.

Sedan tog man ned huset uppifrån: takmaterialet först, därefter takets bräder och bärande delar. Fönster, dörrar, golvbräder och andra snickerier kunde plockas loss och sparas. I ett liggtimmerhus lyfte man sedan bort stockarna varv för varv. Stockarna hörde till bestämda väggar och nivåer eftersom de hade passats ihop vid knutarna. Var huset byggt med en annan trästomme fick man i stället ta loss och sortera dess delar efter konstruktionen.

Delarna kördes till den nya platsen. Där hade man förberett grunden, ofta av sten. Stommen byggdes upp igen nedifrån, med stockarna i rätt ordning, och tak, fönster och dörrar sattes tillbaka. Skadade delar fick lagas eller ersättas. En murad skorsten var tung och kunde behöva rivas och byggas upp på nytt; tegel kunde ibland tas till vara.

Huset blev inte alltid exakt likadant efter flytten. Det kunde få en annan grund, ändrade mått eller nya tillbyggnader. En byggnad kunde också tas ned enbart för att rädda användbart virke och snickerier. Boverket beskriver just demontering och återuppbyggnad på en ny plats som ett sätt att flytta en byggnad.

På bilden ser vi taket till stor del nedtaget ut och delar av husets stomme är blottade. Den verkar visa ett hus mitt under arbetet, men fotot ensamt visar inte om hela huset skulle sättas upp någon annanstans eller om man främst tog vara på byggnadsdelarna.

På Gustafsberg känner jag till tre hus som har flyttats till platsen. Det första är Slottet. Dåvarande barnhusdirektören Carl Jacob Engelke köpte ett spannmålsmagasin 1830, flyttade det till Gustafsberg och byggde upp det till Hotell Slottet.

Det andra huset bor jag själv i. Det är Direktörsvillan som ligger på platsen där ett spannmålsmagasin låg. Direktörsvillan byggdes 1913.

Den tredje byggnaden är Snäckan som lär vara en av varvsbyggnaderna på Silfverstråhles bild ovan. Byggnadsåret är 1830, så det verkar som Engelke hade mycket att göra.   ///

Från grunda vikar till hamnplan

Nu har nya arbeten påbörjats som skall kartlägga grundförhållandena runt åmynningen. Den här skissen publicerades i en skrift av Sten Kristiansson 1938. Här ser man stora utfyllda områden där man nu hoppas att kunna bygga.

Stora delar av den centrala hamnen ligger på utfylld mark. Men utfyllnaderna har skett i flera omgångar och med olika material. Först användes muddermassor från farleder och hamnkanaler. Senare byggdes kajer och hamnplaner också med sprängsten.

På 1700-talet låg hamnverksamheten närmare Bäveåns mynning. Större fartyg som inte kunde ta sig upp i den grunda ån kunde lägga till vid Skeppsholmen utanför staden. Farleden genom Sunningesund började förbättras tidigt; 1772 fattades beslut om muddring där. Det var i första hand ett arbete för att ge sjöfarten bättre djup och framkomlighet, inte för att skapa ny mark. Bäveåns mynning började muddras från 1840-talet, vilket gjorde det lättare för större fartyg att nå stadens kajer.

Samtidigt började hamnen växa västerut. Omkring mitten av 1800-talet fylldes mark ut mot Sjukstugeholmen, som senare kallades Badö. En del av den utfyllda marken motsvarar dagens Bävekajen.

Elevatorn på norra sidan. Flyttades sedan till södra sidan

Muddermassor blev ny mark

Den stora förändringen kom 1894, när staden skaffade ett ångdrivet mudderverk med den så kallade elevatorn. Muddermassor från Sunningesund och hamnkanalen togs in på pråmar. Elevatorn lyfte upp materialet, som sedan leddes ut genom rännor över grunda vattenområden och vassar. På så sätt kunde muddringen både fördjupa farleden och skapa nya ytor för kajer och hamnverksamhet.

Arbetet började vid Skansgrundet på norra sidan. När elevatorn flyttades över till södra hamnen 1908 fortsatte utfyllnaden vid Anegrundet och Aneviken. Där växte mark fram som senare kunde användas för hamnverksamhet, järnvägsspår och industrier, bland annat Junohus.

Elevatorn revs 1934.

Från mudderlera till sprängsten

Under 1900-talet flyttades hamnen och dess verksamheter successivt längre västerut. En tydlig förändring kom omkring 1970: öarna Råskarven och Skeppsholmen plansprängdes, och stenen användes till utfyllnad. Viken mellan Badön och Brattåsholmen fylldes också igen. Här byggdes alltså den nya marken i stor utsträckning med bergmaterial i stället för med muddermassor.

Fröland blev ännu ett steg västerut. Där fanns en bergkrossverksamhet, och 1973 inträffade ett stort skred då minst 450 000 kubikmeter jord och lera rasade ut i Byfjorden. Kommunen började bygga Frölandshamnen 1980, avsedd för bland annat malmimport. Det är en annan typ av hamnutbyggnad än de äldre utfyllnaderna kring stadskärnan.

I kommunens miljökonsekvensbeskrivning för en planerad utbyggnad av Frölands hamn beskrivs hur en ny kajplan skulle skapas genom muddring, utfyllnad och en kaj på pålar. Där skiljer man också på rena och förorenade muddermassor: rena massor kan användas för utfyllnad, medan förorenade massor ska tas om hand på land. Det visar hur hanteringen har förändrats sedan muddermassor främst sågs som användbart fyllnadsmaterial.

I korthet: Uddevallas hamnmark har vuxit fram genom att farleder muddrats och grunda vikar fyllts igen. Under den tidiga industriella utbyggnaden återanvändes muddermassor från Byfjorden. När hamnen senare byggdes ut med större kajer blev sprängsten och andra tekniska fyllnadsmaterial allt viktigare. Trafikverkets historik beskriver också hur hamnen gradvis flyttat västerut i takt med att sjöfarten och stadens behov förändrats.

För att följa strandlinjens förändring är det särskilt givande att jämföra kartorna från 1697, 1855 m fl senare kartor.

Kempenskölds karta 1697

Utsnitt ur 1855 års karta.   

Utsnitt 1937   ///

Nu har den långa bryggan vid Sörkullen tagits upp

De upptagna bryggdelarna i förgrunden.

Nu har den långa bryggan vid Sörkullen tagits upp. Höstens kanske varmaste dag idag med 15,8 grader i vattnet och flera badande. Det går förstås fortfarande att bada från pontonbyggan på Sörkullen.

Badsäsongen går i vart fall mot sitt slut om man inte är med i Kallbadarna som badar året runt.

Här gick långa bryggan ut från den nya träbron.   ///