Uddevalla och koleraåret 1834

AI-genererad bild

Året 1834 står inskrivet i Uddevallas (och Sveriges) historia som ett av de mörkaste och mest

skräckfyllda. Det var då den fruktade koleran, även kallad "den blå döden", för första gången

slog till med full kraft mot landet.

Här är berättelsen om hur epidemin drabbade Uddevalla och vad den lämnade efter sig.

Paniken sprider sig: Från Göteborg till Uddevalla

Koleran kom till Sverige via Göteborg i juli 1834, sannolikt med ett brittiskt fartyg. Trots desperata försök att sätta städer i karantän spred sig smittan snabbt längs kusten.

Till Uddevalla nådde sjukdomen i augusti. Staden, som då hade omkring 3 500–4 000 invånare, var illa rustad. Man förstod inte att smittan spreds via förorenat vatten; istället trodde man att det handlade om miasma (dålig luft) eller gudomligt straff.

Sjukdomsförloppet: En mardröm i blått

Det som gjorde 1834 års epidemi så traumatisk var det extremt snabba förloppet. En person kunde vakna frisk, insjukna på förmiddagen med våldsamma kräkningar och diarréer, och vara död innan solen gått ner.

DehydreringKroppen torkade ut så snabbt att huden blev blåaktig och skrynklig (därav namnet "den blå döden").

  Kramper: Svåra muskelsmärtor plågade de drabbade in i det sista.

Uddevalla under belägring

Under några veckor i augusti och september 1834 lamslogs staden helt.

 

Dödstalen: I Uddevalla dog omkring 250–300 personer på bara några veckor. Det motsvarade nästan 10 % av stadens befolkning.

SamhällskollapsButiker stängde, hamnen tystnade och de som hade råd flydde upp i skogarna eller till landsbygden. De fattigaste, som bodde trångt och med sämst vattenkällor, drabbades absolut hårdast. Huskurer: I ren desperation försökte man bota sjukdomen med allt från brännvin och kamfer till att röka rummen med svavel. Inget hjälpte mot den bakteriefyllda dryckesvattnet från stadens brunnar.

Eftersom dödstalen var så höga hann man inte med vanliga begravningar. Man fruktade också att liken smittade (vilket de till viss del gjorde genom läckage till grundvattnet). Därför anlades särskilda kolerakyrkogårdar en bit utanför stadskärnan där de döda begravdes i massgravar, ofta täckta med kalk för att "stoppa smittan".

Norra kyrkogården: De flesta av de cirka 275 personerna som dog i Uddevalla under det svåra året 1834 begravdes på Norra kyrkogården.

Vad betydde 1834 för Uddevallas framtid?

Trots den enorma tragedin blev 1834 en väckarklocka som förändrade staden permanent:

  Modern hygien föds: Man insåg till slut att stadens öppna avloppsdiken och smutsiga brunnar var livsfarliga. Detta blev startskottet för diskussioner om att bygga riktiga vatten- och avloppssystem.

  Hälsovårdsnämnder: Epidemin tvingade fram en bättre organisation för folkhälsa. Uddevalla fick bättre kontroll över renhållning och livsmedelshantering.

 Sociala klyftor: Katastrofen blottlade de usla levnadsvillkoren för stadens fattiga, vilket under resten av 1800-talet ledde till krav på bättre bostäder och social omsorg.

Visste du att...

Uddevalla drabbades av kolera igen under 1850- och 60-talen, men aldrig med samma chockverkan som det ödesdigra året 1834.

Kolerakyrkogården på Kapelle

Denna plats, som även kallas Södra begravningsplatsen eller Fattigkyrkogården* ligger mycket riktigt

på Kapelle. Den användes från 1700-talet fram till början av 1900-talet och är idag en lugn,

parkliknande plats.

Det finns dock en intressant historisk paradox här:

  Namnet: Trots att den kallas "Kolerakyrkogården", visar historiska arkiv att det faktiskt var ganska få av offren från just epidemin 1834 som begravdes här.

 

Vad finns där idag?

Idag är kyrkogården på Kapelle en plats för eftertanke. Den förklarades som "vilande" 1915 eftersom staden växte och man inte ville ha en begravningsplats så nära den nya bebyggelsen. Det finns fortfarande ett par gravstenar kvar som påminner om de öden som utspelade sig där.