Överstelöjtnant Bertil Olofsson har avlidit i en ålder av nästan 90 år.
Han föddes i Göteborg (Örgryte) den 13 november 1935.
Han blev officersaspirant vid Bohusläns regemente 1957. Studentexamen vid Försvarets läroverk 1959. Officersexamen 1960. GIS.
Fänrik vid Bohusläns regemente 1960. Löjtnant 1962. Kapten 1968, vid AUS 1968. Major 1972, vid Bohusläns regemente 1974. Överstelöjtnant 1980, vid fo 34 1981, vid Bohusläns regemente1987, vid Älvsborgs regemente 1992. Avsked 1993.
Tillhörig Bohusläns regemente 1960-1992.
Efter regementets nedläggning engagerade han sig särskilt i bevarandet av officersmässen och han var ordförande i officersklubben i många år.
Utan Bertil, som höll ihop kamratgänget i officersklubben, så kanske vi inte varje år kunnat träffas på mässen och fira Lillejul. Nästa gång är den 5 december.
För min egen del minns jag honom redan innan jag själv blev militär. Uppvuxen på Hallavägen mitt emot kasernvakten såg jag honom rida ute på Samneröd tillsammans med de andra officerarna.
När jag gick till AUS (Arméns underofficersskola i Uppsala) hade jag honom som lärare där. 1968-69.
Han var en duktig orienterare och han sjöng vackert i de körer han var med i tillsammans med hustrun Marie-Louise.
Han sörjs närmast Marie-Louise och barnen med familjer. ///
Jag träffade Bertil i Uddevalla kyrka när jag arbetade där .
SvaraRaderaHan och hustrun var med i kör och sjöng. Bertil var alltid glad, positiv och vänlig .
En trevlig medmänniska .
Varma tankar till familjen
Mvh Ann-Sofie Samuelsson
Fd vaktmästare i U-A kyrka
Bertil bodde vi granne med under några år på Kaserngården och han var fantastiskt trevlig. Han lät mig och min fru vigas i Officersmässen 2007. Margareta Berntsson var vigselförrättare.
SvaraRaderaBertil kom in i min värld som reseledare på skolresa i 6:e klass. Han kom med som hjälp till vår glada lärare Marie-Louise. Resan gick till Lökken i Danmark. Otroligt spännande för en liten grabb som inte varit utomlands mer än 300 meter in i Norge. Bertil ledde oss med tydlighet under stor frihet. Vi i klassen kände oss både trygga, men också att vi ägde världen. Trots att jag fått resa mycket sedan dess är detta reseminne kanske det som sitter djupast.
SvaraRadera