Fotografen Bo Seinknecht

Samtliga bilder ur Bo Seinknechtsamlingen vid Bohusläns museum (digitaltmuseum.se)

Insänt av Nils-Erik Ekstrand:

Bo Seinknecht var en vänligt småleende, inte sällan piprökande, specerihandlare som oftast stod bakom disken till sin butik på Erik Dahlbergsgatan i Uddevalla.  Den låg på 1950- talet i ett flervånings stenhus, som om jag minns rätt kallades Port Arthur. För mig var han dock stadens fotograf, firad medlem i Uddevalla Fotoklubb. Han hade ofta deltagit i och fått utmärkelser för sina bilder i de tävlingar, så kallade salonger, som klubbar och tidskrifter i Sverige och runt om i världen anordnade på den tiden.

 Han var också min förebild när jag med min första kamera, en Agfa Isolette, i en rem om halsen gav mig ut på cykelturer och vandringar i och kring Uddevalla för att ta bilder. (Agfan hade jag köpt i Lübeck när vännen Rolf Ohlsson och jag var på väg hem från vår cykelsemester i Tyskland och jag hade lyckats spara 125 kronor i plånboken. Rolf köpte en likadan.)

Drömmen var att kunna åstadkomma lika fina bilder som Bo Seinknecht. Att få bilder utställda på salonger kunde man inte föreställa sig, men man kunde ju alltid fråga sig : ”Hur skulle Uddevallas egen mästerfotograf  tackla denna situation? Hur skulle han avbilda vitsippsdungen eller det fallfärdiga staketet så att det blev så där oemotståndligt BILDMÄSSIGT?”

Bildmässigt var ett rådande modeord i tidens fotolitteratur.

 

För oss smärre amatörer såväl som för Seinknecht handlade det då oftast om landskapsfotografi. Men det höll på att hända något inom fotograferandet i Sverige och Europa. Det vackra landskapsfotot fick den föraktfulla etiketten ”Rosenlunderi”.  Nu skulle det vara sotiga, trista bilder från industrins bakgårdar eller efterkrigstidens ruiner, en trend som sedan ledde vidare till solkiga interiörer i knarkarkvartar och andra avvikarmiljöer.

Men Seinknecht höll tack och lov fast vid sin linje, som var att hitta det vackra i det han observerade.

Jag blev aldrig bekant med Bo Seinknecht, därtill var han ju för stor för mig, men någon gång vågade jag mig in i hans affär för att ställa någon fototeknisk fråga. Då plirade han vänligt mot mig, där han stod bland sina burkar och paket, iförd grå butiksrock, fundersamt puffande på sin snugga. Denna hans miljö var ju i mina ögon rätt tråkig och föga inspirerande för en konstnärlig tillvaro. Jag föreställde mig hur han därifrån smet ut till friheten för att skapa bilder i lunder och hagar, vid stränder och kajer, för att efter helgens permission åter krypa in bakom disken och väga upp mjöl och socker och plinga in summorna i kassaapparaten.

Sedan jag lämnade Uddevalla för mer än 50 år sedan har jag inte tänkt så mycket på Bo Seinknecht innan jag för litet sedan såg honom omnämnd här på Uddevallabloggen.

Efter en stunds trålande på museets hemsida hittade jag till min lycka en mapp med över 800 bilder, tagna av honom. De är alla färgdior, ibland något dammiga efter många år i arkiv medan hans bilder i mitt minne var de svartvita landskapen.

 

Av de 800 har jag tittat närmare på ett hundratal för att se hur hans verk idag svarar mot den uppfattning jag burit med mig under åren.

 

Jo, de håller mycket bra. Många är häpnadsväckande väl fångade. Och det är just från lunder och hagar, stränder och kajer som en stor del av hans bilder är hämtade. Uddevalla och Bohuslän och dess skärgård var hans revir. Några långa utlandsresor vet jag inte att han gjorde. Däremot finns det bilder från Skåne och Danmark. Även Danmark var ju då, några år efter ockupation och krig, utland, och litet exotism  doftar nog hans bilder därifrån.

 

I Bo Seinknecht har Uddevalla sin egen fotografiske skildrare. Det borde vara dags för en separat utställning av hans bilder på museet, och då vore det ett perfekt läge att samtidigt ge ut en bok med något av det främsta i hans verk.

 

NILS- ERIK EKSTRAND  //