Två dagar efter Nils von Hennigs självmord den 8 april hade dåvarande löjtnanten och officerskollegan Lennart Wockatz följande minnesruna i Bohusläningen.
(Ur Bohusläningen 1945-04-10)
"Nils von Hennigs har gått bort. Ditt namn har varit på mångas läppar de sista dagarna. För dem, som inte kände Dig, kan det synas som en naturlig följd i utvecklingen, att Du gick händelserna i förväg - hårt dömde Dig själv.
Det som knäckte Dig var måhända inte det straff, som väntade - det hade Du orkat bära - ej heller den ovissa framtid Du gick till mötes. Nej skälet var nog ett annat.
Du stod ensam. Du väntade att någon skulle höja sin röst - ej för att försvara Dina handlingar - men för att ge en riktig bild av vem Du var.
Men alla tego vi - Dina förmän, såväl som Dina kamrater. Vi svek medan tid var. Detta kanske blev Dig för mycket.
Hos oss kamrater skall icke minnet av Dina sjukliga excesser bestå. Vi skola minnas Dig sådan Du var i kamratkretsen; vänfast, glad, öppen, slösande med Din rika humor, ständigt beredd att hjälpa en kamrat.
Men bilden skulle inte bli fullständig om inte Din sällsport stora duglighet - prisad från högsta ort - bleve nämnd, en följd ej blott av strålande intellekt utan även ett ovanligt plikttroget arbete.
Sällan unnade Du Dig själv någon ledighet utan gick helt upp i Din tjänst, vilket ock medförde, att regementet vad tygtjänsten beträffar, sökt sin like. Det var förvisso ingen tillfällighet, att specialförsök år efter år förlades just hit. Och hur många av Dina idéer ha inte på andra områden kommit regementet till godo?
Osökt tränger sig en bild fram från ett av våra sista sammanträden. Diskussionen rörde sig om anslag till Rädda Barnen, och röster höjdes för att dra in denna utgift då ju kriget led mot sitt slut. D¨å tog Du lugnt till orda och yttrade: - "Nu om någonsin är det vår skyldighet att inte dra oss undan utan känna det som vår plikt att hjälpa alla dem, som ha det svårt och lida nöd". Det blev som Du föreslog - som många gånger förr.
Så talar endast en god människa.
Frid över Ditt Minne
L. Wockatz" //
Hej
SvaraRaderaAtt von Hennings var (för de ej drabbade) en mycket poplär person bland soldater och kolleger framgår av jornalisten Svante Löfgrens minnen - se http://www.las-en-bok.com/hemma_for_gott.pdf sid 109ff.
Och är man så populär (vilket Wockatz bekräftar) är det svårt att ta till sig sanningen...
MVH
Per N
Det vore intressant att få veta hur Nils von Hennigs barndom var. Hur var hans far?
SvaraRaderaSpeciellt med tanke på den där notisen från 1854.
Jag tänker på den mycket starka teaterpjäsen "Hitlers barndom" som har temat: Hur uppfostras ett barn till att bli fascist?
/Jan T
Hemsk dubbelnatur. Psykopater brukar ju ha en väldigt trevlig sida också. Tänk på offren som fick sår för livet. Fadern eller modern måste ha skadat Henning som ung. Mobbing i skolan kan vara en annan orsak. Tack för att du tog upp den här glömda historien. Det kan nog hjälpa andra som varit med om liknande upplevelser.
SvaraRaderaSjuka fan. Jag mår illa när jag tänker på dig.
SvaraRaderaDomedagen kommer för oss alla...
Du Gud må sympatisera med gode Hennig,
SvaraRaderaSlektforsker, kommer in på din fars sida, hurra ni är släkt,
SvaraRadera