2013-06-19

Butiken på 39-an, mitt barndomshem

Insänt av Arne Carlsson:

Den som startade köpmanshuset 1845 hette Bernt Nilsson,(det är om honom och hans Johanna som den avslutande dikten om köpmanshuset börjar med) han kallades för ”Nypan” för att han ofta tog tillbaks lite socker, mjöl eller kaffe med nypan, när han vägde för att få den exakta vikten. Hans fosterson var den kände krögaren Carl Nilsson som drev restaurant Rane, som också kallades ”Nypan” i flera generationer. Bernt var en mycket hetlevrad herre och det berättades att när han blev arg sparkade han runt mattorna på golvet. Han var mycket religiös och skänkte en stor ljuskrona till kyrkan. ”Nypa” var en duktig affärsman, sparsam och driftig, drev även ett borstbinderi samtidigt med livsmedel. Åren gick och i den lilla boden köptes och såldes det varor av allehanda slag.

En dag behövde Bernt handlaren en bodbetjänt. Denne kom från Högås socken från gården Hälle, han hette Johan Henrik Berntsson. Han antog senare namnet Hellgren, han skulle alltså vara en gren från Hälle. Han gjorde sig väldigt omtyckt av sin chef och ännu mer av dennes enda dotter Johanna Maria och det blev giftermål i november 1850.

Johan Hellgren blev den klart lysande handelsmannen i släkten, han drev upp butiken att omfatta import av spannmål från Riga med egen båt, han hade hälften i en kvarn i Esperöd och drev också export av lingon till Tyskland som transporterades i stora fat med samma lastbåt.

Johan fick fem döttrar, den yngsta Lisen är min farmor, som gifte sig med Edvard. Han liksom Johan började som bodbetjänt, han drev butiken med den äran i 15 år, men sedan lades han i graven bara 51 år gammal.  Farmor Lisen fick alltså tidigt ta vid och driva butiken, föga insatt och med tre barn farbror Henrik, faster Ingrid och yngst min pappa Gunnar, så det blev några knepiga år, men allt fick gå. Barnen fick vara mycket i Borås hos pappas moster Lotten, där ett huskors Augusta regerade med järnhand.
Edvard Carlson min farfar, torparsonen som  tog sig fram i livet med den äran, utan varken föräldrar eller skola. Han kom till handlare Hellgren med burrigt hår och i enkla kläder med alla sina små tillhörigheter i en ljusblå liten kista.

Han var alltså föräldralös och togs om hand och uppfostrades av överstelöjtnant Neiglick i Uddevalla. Han blev fosterson, nästan bror med den egna sonen Gustav Sixten (han var också född i Naverstad precis som farfar) Gustav blev senare borgmästare i Uddevalla. Edvard var ”storebror” till Gustav eftersom han var 6 år äldre.
Här ses farfars "bror" borgmästaren Gustav välkomna kung Gustav den 5-te till Uddevalla på centralstationen, han bugar verkligen djupt.
Den lilla boden som sedan byggdes ut av min pappa till tredubbel yta och därefter gjorde jag om den till ett modernt snabbköp.

Efter farfars död drev alltså farmor butiken och hade Ragnar och Torsten Steene (två bröder) som anställda. Hon lånade dem senare pengar att köpa "snäckskalsbankarna" som de blev väldigt förmögna på. De köpte dem trots att U-a stad konstaterat att det inte fanns nog med snäckskal att bryta där på Kuröd (de bröt i 40 år) och sedan gjorde de om samma affär i Forsen där ånyo U-a tackade nej. Där bryts väl snäckskal än idag.

Butiken på Kungsgatan fick farmor överta 1906. 1918 tog min pappa vid direkt från skolbänken i handelskola i Lübeck. Driva butik ville han inte men gjorde det ändå, för någon måste ju och han gjorde det mycket bra. Butiken blev känd för att alltid ha varor och en underbart god kaffeblandning kallad ”Hellgrens gamla”, som man gick tvärsöver sta´n för att köpa.

1958 fick min pappa Gunnar en stroke och då sa min mamma Anna till mig: ”Att nu får du ha lekt rommen av dig och ta ditt ansvar och hjälpa till i butiken!” Ja, sade jag som ju verkligen haft en minst sagt vild uppväxt och började i butiken. Åkte på ICA-kurser och stortrivdes faktiskt, men så fick jag en bok som hette Såld. Den handlade om livsmedelsförsäljning i Amerika, när jag läst den förstod jag att antingen får jag bygga ut butiken över hela tomten (1000 kvm) eller stänga. Uddevalla stad nekade mig att bygga ut och jag fick reda på att enligt lagd statsplan skulle huset inom några år rivas. Detta gick inget att göra åt, huset kunde ju inte ligga kvar som ett monument när gatan skulle breddas och hela innerstan skulle förändras. Så blev det ju och hela kvarteret ända upp till Lilla torget är ju rivet och det var verkligen inget jag kunde hindra.
Här följer dikten som min far skrev om 39-an från ”Nypan” till pappas övertagande:



ETT GAMMALT HANDELSHUS

Ett gulnat brev jag har, ett brev från forna dar,
ej röjer dess piktur en skriftens mästerhand,
ej följer väl dess stil så noga språkets lagar,
ej heller iakttages marginalens rand
 
men ur dessa enkla rader kärlek strömmar
ifrån en far, som till en dotter skrev
en dotter i sin ungdoms första drömmar,
men ock’ om annat handlar detta brev,
 
ty han berättar, att han plats har vunnit
hos hökar Wahlstedt, mäktig handelsman,
och att han där sitt levebröd nu funnit
och med förtröstan kan se tiden an.
 
En solig majdag, när båd’ kryp och myra
har vaknat till nytt liv i vårens fröjd,
man ser Bernt Nilsson stegen styra,
han bodbetjänt är och talar så förnöjt

med dottern, medan friden helt belägrar
den lilla stadens gator, ojämna att gå.
Av minen ser man, att för honom hägrar
ett lyckligt hopp att bättre framtid få. 

De stanna vid det hörn, där Kungens gata
på vägen östligt annan gata skär.
De se sig om, och alltjämt syns de prata.
Om vad? – Jag vet det ej, men kanske att just här

Där Östergatan, då en gränd som andra
måhända utan namn, den förra skär,
där män’skor utan jäkt då syntes vandra,
en lämplig plats för hökarbod nog var.

Ty här på denna plats, jag nyss beskrivit,
det finnes, som vi alla vet, kvar
det gamla hus, där gen’rationer drivit
sin handelsnäring allt från dessa dar 

Om firmans grundare, Bernt Nilsson, ej man har
så mycket att berätta, men kan ana,
att hårt han slita fick i sina dar
tills lycktad var en strävsam levnadsbana 

Dock dessförinnan kom till Nilssons hökarbod
som betjänt en yngling ifrån Hälle.
Som namn i dopattesten Johan Henrik stod,
i Högås socken låg hans faders ställe. 

Som Hellgren nämns han sen i kyrkobok
det namnet minde om hans barndoms stunder
Han ej för mödan väjde, han var klok
och omtyckt blev, det sägs, av chef och kunder. 

Men även bak’ en disk uti en hökars bod
kan romantiken blomma, ung och skir och skär.
Johanna,  Nilssons dotter, nog ofta stod
i smyg på Johan såg, ty hon var kär. 

Det år, då hon vi Johan Henriks sida
som lycklig brud sin önskan uppfylld fått
för att med honom sorg som glädje bida,
man hälften av vårt förra sekel nått. 

Och tiden gick. I gamla hökarboden
nu Johan Henrik Hellgren spiran för.
Där mätes det med kanna, vägs med loden,
allt det, som handelsmannen sälja bör. 

Men icke nöjd med vad butiken gav,
han bort mot andra länders marknad såg
och ifrån balters länder, söder om det hav
som nämnes Östersjön, han köpte mycket råg. 

I gengäld gick, det sägs, mång’  tunna full
av skogens rikedom till andra länder.
De tunnor fyllda var av skogens ”röda gull”
som plockats hop av många flinka händer. 

Mot slutet seklet finns igen
bak’  hökarboden disk, bland sill och krydda
i enkla kläder klädd, en ungersven
om dagens ljus fått se en gång i torparhydda. 

Nu var han här sitt bröd att själv förtjäna.
I tacksam hågkomst städs’  han hade kvar
det hem hos kapten Neiglick, som för läna’
hans uppväxttid så goda, ljusa dar 

se’n far och mor, i grav för tidigt lagda,
från hemmet rycktes bort, och barnen, alla små,
hos goda människor – som av det sagda
man nog förstår – ett hem då lyckats få. 

”Vad hette han” du spörjer, ”han som stod
där lite blyg med burrigt hår kring pannan
som bodbetjänt i hökar Hellgrens bod?”
-Jo, Johan Edward Carlson – ingen annan. 

Så åren runno bort, och tiden tog och gav
och hökar Hellgren, trött av år och möda
helt plötsligt rycktes bort, blev lagd i grav
att njuta vilan skön ibland de döda 

Den unge mannens tur det blev att vandra
i föregångars spår. Det gjorde han
med flit och framgång som de båda andra,
och liksom de sin kundkrets helt han vann. 

Än mer han vann, sin livsledsagarinna
i husets yngsta dotter ock’ han fann,
Den unga Lisen, en högst älsklig kvinna,
i brudstol förde han som lycklig man 

Men tidens hjul de snurra, åren gå
I samma röda tegelhus som fordomtima
det köps och säljs, och människorna få
sin sill, sitt mjöl, sitt kaffe – allting prima. 

Vad vet vi om vårt liv? – De nornor spinna
man trodde fordomdags, de sköra trådar,
som länka män’skors liv, och åren rinna
som sand i timglas och slutet bådar 

för en del tidigt, än i kraftens dagar,
för andra åter först, när solen dalar
och träden sina löv i höstens hagar
så sakta fälls och om vintern talar. 

Den man, jag sist beskrivit, var min far
Han ej förunnades att frukten skörda
av träget arbete i yngre dar,
för tidigt dignad under sjukdoms börda.
 
Nu kom en tid för mor, en tid rätt svår.
Om köpenskap hon då rätt föga visste.
Men allting måste gå, sin kraft hon får
av tron på Skaparens hjälp – den tro, hon aldrig miste. 

När efter många år och med en hälsa svag
hon sig från köpenskapen slutligt vänder,
med vetskap om en välfylld arbetsdag
hon allt kan lägga uti yngre händer. 

Det gamla handelshuset, jag beskrivit
med sina röda murar än det minner
om alla dessa, hur de levat, stridit
och hur till slut sin levnads mål de hinner.
 
Vi ättlingar kan blott med tacksamt sinne
hugfästa minnet utav dem, som sova
sin sista, långa sömn, och detta minne
vi tro oss hedra bäst i form av gåva 

Till fromma för den ungdom, som skall lära
i våra fäders yrke att sig rätt förvärva
den kunskap, om än svår, så lätt att bära,
men blott sig själv kan skaffa – icke ärva.
 

10 kommentarer:

  1. Snyggt jobbat Arne! Mycket intressant.
    Lars Oltegen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack skall du ha! Kanske dags att skriva något om K+A el!
      Hur mår du din gamla get? arne

      Radera
  2. Spännande att läsa. Tack Arne!

    SvaraRadera
  3. Fantastisk läsning. Tack!

    SvaraRadera
  4. Mycket givande och roligt att läsa - och då också minnas hur jag som grabb på 30- och 40-talen skickades av mamma nerför Östergatan till ibland Edward Carlsons på hörnet, ibland lite längre upp till Kungsgatan 47 och Erik Svenssons specerihandel. Ibland blev det väl några ören över som raskt omsattes över godisdisken på Einars konditori på hörnet mittemot. Att fortfarande finna detta på samma plats, då jag besöker min gamla hemstad, är fantastiskt!
    Gösta Cerenius

    SvaraRadera
    Svar
    1. Gösta,

      Du är väl lite äldre än mig om jag minns rätt (jag är född -37)och bodde på St.Nygatan, tror jag.
      Det är nu bara Einars som finns kvar, så jag blev rätt besviken sist jag var där, det är minsann inte mycket som är sig likt i våra gamla kvarter.
      arne

      Radera
  5. Arne
    Jag mår bra. Om du vill läsa om K & A el, så finns det att söka på
    Uddevallabloggen och Uddevalla varvs- och industrihistoriska förening.
    Mycket nöje
    Ha det! Lars

    SvaraRadera
  6. Hej gamla raggare - det var på tiden att Du hörde av Dig till Bloggen,som plockat fram bilderna på 39:an och annat från Kungsgatan övre. Lever Birgit?i år fyllat 80 -hur gammal är Du - Bertil är 82 med alla fina minnen från Uddevalla. Hälsningar fr.Jansson.

    SvaraRadera
  7. Hälsing Arne - vore trevligt om Du hörde av Dig på bejansson@hotmail.com med svar och lägesrapport. Minns så väl hurGunnar skanderade sin dikt,som Du återgivit. Hälsningar Bertil

    SvaraRadera