Bakre ledet från vänster Otto Bucht, korpral Olofsson, 1121 Nilsson. 924 Karlsson.
Främre ledet Bengt Forsberg, Karsten Nilsson och Sture Agnholm ///
Bakre ledet från vänster Otto Bucht, korpral Olofsson, 1121 Nilsson. 924 Karlsson.
Främre ledet Bengt Forsberg, Karsten Nilsson och Sture Agnholm ///
PROJEKT FJORDTORSK
Förr fanns gott om torsk i Byfjorden. Men torsken försvann och halva fjorden är utan syre. Projekt Fjordtorsk arbetar i tre spår, för att återskapa ett uthålligt bestånd av torsk i Byfjorden.
-Sätta ut rev där torsk och hummer får en bra levnadsmiljö.
-Arbeta för att syresätta fjorden
-Verka för skyddsjakt på skarv och säl.
Rev för torsk och hummer
Den 9 juli 2015 placerade vi ut de första reven på 6-10 meters djup i Byfjorden. Efter endast 3,5 år skapade reven ett stationärt lekande bestånd med torskar på drygt 60 cm.
Detta som toppen på det självförsörjande ekosystem som reven bildat.
Regeringen uppdrog till Havs- och Vattenmyndigheten att ta fram ett program för att trygga ett svenskt bestånd av torsk. Myndigheten gav oss ekonomiskt stöd. Det och insamlade medel gjorde att vi i slutet av 2020 kunde sätta ut ytterligare 64 rev, nu på ca. 12 meters djup.
Stärker den biologiska mångfalden.
Det unika med reven är att "våra" torskar visat sig vara stationära. Torskarna hittar skydd i reven. De finner också föda vid reven och i närliggande ålgräsängar. Ängar som på senare år, åter brett ut sig i Byfjorden. Projekt Fjordtorsks revparker ger torskens bättre skydd mot säl och skarv än vad som finns naturligt i Bohuslän. Nya goda förutsättningar kan bidra till att återskapa lokala torskbestånd. Insatser som också får andra goda effekter. Minskningen av blåmusslor i Bohuslän beror bl.a. på bristen på torsk. Torsken äter mycket strandkrabbor vilka äter små musslor. När torsken är borta ökar således krabborna som då äter slut på musslorna. I Byfjorden växer nu bestånden av både torsk och blåmusslor.
Syresättning av Byfjorden
Byfjordens yta är sex kvadratkilometer. Ungefär hälften av fjordens bottnar och
vatten under ca. 20 meter är utan syre. Där finns inte fisk och djur. Det åtgärdar vi nu genom syresättning av djupvattnet. Det görs genom att syrerikt ytvatten pumpas ner i djupet. Effekten kommer att medföra bättre förhållanden för livet i fjorden. Syresättningen sker genom nära samarbete med Uddevalla kommun och forskare.
Skyddsjakt på säl och skarv
Antalet skarvar och sälar har ökat kraftigt. Längs Bohuskusten beräknas skarvarna till ca 30 000-40 000 efter häckning och knubbsälarna till c:a 10 000.
En fullvuxen knubbsäl äter ca 4 kg fisk/dygn och en skarv ca 0,5 kg/dygn. Ibland kan de äta mer om tillgången är god. Det är stora mängder fisk som "försvinner" varje dygn. Projekt Fjordtorsk arbetar för kontrollerad jakt på säl och skarv. Vårt mål är att minska trycket på fisken i Byfjorden.
Initiativtagare och projektledare Lars-Olof Axelsson berättade om arbetet med projektet.Biologen, naturvetaren mm Stefan Edman gav projektet sin välsignelse.Många svarade rätt. Det var musikpaviljongen på regementet. Där huserade regementets musikkår så länge de fortfarande var regementets musikkår. När den övergick att bli regionmusikkår lämnade den kasernområdet och hyrde in sig på Gustafsberg. Har för mig att det var 1976, men jag kan minnas fel.
Musikpaviljongen brändes ner i april 1993 sedan I 17 blivit en flyktingförläggning. Det var kriget på Balkan som gjorde att I 17 omvandlades till flyktingförläggning. I kasernerna hystes flera folkgrupper från forna Jugoslavien in. Serber, kroater, bosnier.
Jag blev uppringd av Christer Lindgren på tidningen Bohusläningen som berättade att paviljongen brunnit ner den föregående natten.
Så småningom fick man veta att en flykting hade placerat bildäck och annan eldfängd bråte mot dörren på paviljongen och tänt på. Det var så klart inte så bra att man blandade dessa folkgrupper på ett ställe. Det sades att det var en serb som tänt på paviljongen. Att denne skulle ha skickats tillbaka till Serbien stämmer inte.
En annan historia som det rapporterades om i medierna var att ett kvinna hade mött sin våldtäktsman på kaserngården. Det lugnade ner sig så småningom. Förmodligen flyttade man en till människor till andra flyktingförläggningar.
Musikpaviljongen byggdes samtidigt som regementet 1913. Och då var den betydligt mindre. När man sedan byggde ut den blev det plats för rum för de enskilda musikerna.Ett liknande projekt startades för drygt tio år sedan, men man fick inte ihop de 400 000 kronorna/år, som projektet då kostade. Nu tycks det vara politisk enighet i Uddevalla om finansieringen.
6 maj kommer det att vara invigning av projektet och då startas pumparna.
Läs mer på https://byfjordensframtid.se/ ///
Vårens sista berättarafton på onsdag 24 april kl 18.30.
Plats: Bohusläns museum
ALLA VÄLKOMNA!! ///
Bohusläningen har vid förra sekelskiftet en serie artiklar som heter Promenader i staden och dess utkanter. Här kommer del 11 som bl a handlar om Kråkhagen. Manbyggnaden på Kråkhagen syns här till höger om Skolgatan och bortom de två personerna på bilden. Vi den här tiden pågick också järnvägsarbetena för Bohusbanan.
PROMENADER I STADEN OCH DESS
UTKANTER.
"Ut i världen brusade det inom mig och så hamnade jag - å Kråkhagen. Nåja, långt värre kan man råka ut för då man ger sig ut på äventyr. Från att vara en liten enkel ladugårdsidyll med en röd stuga för ängens och kossornas vakande och vårdande tjänsteandar har denna plats länge sedan ryckt fram i första ledet bland dem, vilka närmast stadens centrum - således mest till gagn - erbjuda mark för nybyggnader. Redan det är anledning nog att väcka intresse.
Och icke skola vi Uddevallabor stöta oss på namnet. Då våra älskvärda grannar kalla oss själva "korpar" och vi förmodligen även gjort oss förtjänta därav böra vi ej alltför mycket förarga ossöver kråkorna, om det verkligen finns sådana här, fast jag aldrig sett några. För övrigt är stället nu omdöpt till "Fridensborg". Uppenbart tycks man dock icke tro på, att någon absolut frid kommer att råda i denna nyuppröjda stadsdel mer än i de gamla.
Åtminstone benämner man den fortfarande Kråkhagen och så får den kanske heta, tills tusenåriga riket kommer och alla stadens stridstuppar, för att icke tala om hönsen, gå och blåsa i fridsbasun.
När vi idag bege oss dit ut tillsammans, skall jag först och främst sätta er in i ett och annat ur platsens äldre historia och vad som eljest i samband därmed förtjäna uppmärksamhet. Jag gör det så mycket hellre, som det ju är mig ganska väl bekant. att allt dylikt har sitt särskilda intresse för er.
De tillgängliga källorna gå tillbaka till 1791. "Kråkehagen" innehades då av avlidna fabriquörskan Elisabet Bergs arvingar. Vid 31 oktober samma år förrättad auktion inropades ängen av Mickael Koch & söner för 185 riksdaler 24 skillingar specie; men nämnda herrar avstodo i godo sin rätt till förmån för handlanden Samuel O Bagge, vilken anmält sig som "bördeman".
Jämt på dagen trettioett år därefter nämligen 1822, gick Kråkhagen åter under klubban, denna gång - jämte Wasslehagen, som nu tillhör Annegreteberg - utmätt hos sterbhuset efter nämnde Bagge för skuld till löjtnant M L von Schoultz. Ängen som beräknades utgöra 2 ½ manslått var då värderad till 500 riksdaler banko, men inropades av S. själv för 655 dito, varefter han dagen därpå mot samma belopp frånräknat femman i banko, överlät den till hökaren Nils Wessman......
Kråkhagen stannade i Wessmanska släkten till 1896, då den under hand försåldes till herr J A Zetterqvist. Det var denne förbehållet att sig själv ovetande ge första uppslaget till den hos oss enastående byggnadsverksamhet, som utvecklats runt omkring här.
Redan året efter det stället övergått i hans ägo uppfördes en vacker villa i två våningar med tillsammans sju rum och två kök jämte ett par tamburer. Därvid stannade det dock tills vidare. Han hade köpt egendomen icke minst för att få ett litet jordbruk att syssla med och hans närmaste omsorg var nu att bygga en ordentlig ladugård.
Därjämte tillfredsställde han sin gamla kärlek till planteringar genom att anlägga en sådan framför villan. Kort sagt, allt ordnades blott med tanke på att skapa ett stilla fridfullt, halvt om halvt lantligt hem.
Men det skulle bli annat av. Tiden för vår stads långvariga dvala var ute. Herr Oddevold, den gamle sjusovaren, började gnugga sig i ögonen och fann äntligen att mycket måste göras här, om icke den allmänna utvecklingen skulle lämna oss långt bakom sig. Dessutom ställde den motsedda längdbanan direkta krav på samhället, helt enkelt oavvisliga, så vida ej redan de närmaste fördelarna av den skulle spårlöst rinna bort. Och till de därvid i första hand oundgängligaste åtgärderna hörde, som ni minns, att göra det mindre trångbott för den allt talrikare befolkningen.
Nu var det för Kråkhagens nye ägare förbi med drömmen om en stilla, avskild vrå bland bergen. Den ena byggnaden efter den andra klängde sig fast däruppe, och till sist fann han intet annat återstå än att själv bokstavligen uppgiva gärdet. Även här började marken styckas till tomter.
Låt oss se, vad som redan blivit gjort för platsens bebyggande.
Närmast har vi det koketta tvåvåningshus, nästan en kvadrat med ett hängtorn i sydöstra hörnet, vilket uppförts av herrar Berglund & Eliasson.
Strax bredvid är ock grund lagd till en annan byggnad, men då järnvägen kommer att stryka fram över tomten, har arbetet här måst upphöra. Däremot skall inom kort ett hus få plats mitt emot villans västra gavel.
Gå vi nu för ro skull längs bergknallarna, som bildar Kråkhagens gräns i öster, komma vi fram till maskinisten A G Bengtssons lilla trevliga villabyggnad. Resande sig högt vid den hit upp dragna Skolgatan, tager slutligen mjölnaren K M Johanssons hus i två våningar uppmärksamheten i anspråk, icke blott genom sina jämförelsevis betydliga dimensioner, utan även såsom synbarligen mera solitt byggt än de flesta, vilka komma till stånd i första rummet för uthyrning. Det inrymmer tillsammans åtta bostadslägenheter, nämligen fyra om två rum och de återstående om ett rum, alla med kök.
Därmed har vi uppfångat i flykten det hittills åstadkomna nydaningsarbetet å Kråkhagen. Dennas areal, enligt senaste uppmätningen 1 tunnland 21 ½ kappland, lämnar emellertid god plats för flera byggnader och de låta nog icke länge vänta på sig.
Nyss nämndes att järnvägsanläggningen tager en del av området i anspråk. Och det kommer naturligtvis inte att stanna vid den nämnda tomten. Ehuru banans riktning här ännu ej är definitift bestämd, blir alltid herr Zetterqvists trädgårdsplantering mer eller mindre tillspillogiven. Men han tröstar sig nog med, att om också nya kommunikationsleder göra intrång på en och annans område, äro de dock till ovärderligt gagn för det allmänna och därmed även i sin mån för var och en enskild.
H M///
Det var ju en imponerande samling ministrar som kom till Uddevalla och Bohusgården i december 1948.
Bohusgården byggdes av föreningen Norden och vad vore lämpligare att förlägga firandena dit? Uddevalla hade ju tillhört tre nordiska länder och dessutom bytt nationalitet sju gånger.
Det skulle visa sig att de var inte bara här för att fira Uddevalla utan de hade egna hemliga överläggningar. Vad dessa handlade om fick media inte veta. Fortfarande idag är det svårt att hitta uppgifter om detta.
Det var ju bara tre år efter andra världskrigets slut och säkerhetspolitik var säkerligen en sak man diskuterade. Inget av detta finns dock dokumenterat men det finns anledning att tro att NATO diskuterades.
Några månader efter mötet i Uddevalla, den 4 april 1949, gick både Norge och Danmark med i NATO. Finland och Sverige gjorde gemensam sak och ställde sig utanför NATO och var neutrala. Sverige valde att inte gå med i NATO när organisationen grundades 1949 av flera anledningar, främst på grund av Sveriges långvariga policy om militär alliansfrihet. Svensk utrikespolitik efter Andra Världskriget inriktades på att bevara Sveriges neutralitet i militära konflikter, en tradition som sträckte sig tillbaka till början av 1800-talet. Tanken var att neutraliteten skulle skydda landet från att dras in i internationella konflikter och krig. Sverige skulle klara sig själv.
(Tidigare publicerat)
Idag är det exakt 84 år sedan nedskjutningen av det tyska planet i Uddevalla den 14 april 1940. Det här är en inspelning som gjordes 1990 när det var 50 år sedan planet sköts ned. Jag hade länge försökt hitta någon som var med vid nedskjutningen för att kunna få en korrekt beskrivning av det som hände.
På hösten 1990 satt jag på mässen på I 17 och vi kom att prata om detta då min dåvarande chef, majoren Jan Fogelin, plötsligt sa: "Chefen för luftvärnstroppen har jag träffat. Vi gjorde FN-tjänst tillsammans på Cypern" - Han kom inte ihåg namnet men vi rusade ner på hans kontor och tog fram Arméns rulla och på LV 3 kände han igen Birger Magnussons namn. Han skulle då vara 70 år och numera pensionär men vi tänkte att på LV 3 vet de säkert hur man kan få kontakt med honom.